Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viola
405
luktviol. Eur. (Sv.), As. och Am. Den enkla
arten har rundat njurlika blad, långa
ut-löpare ovan jord och små violhlå blommor,
kända för sin utomordentligt fina doft.
Varieteter med vita eller röda, enkla eller
tätt fyllda blommor finnas, liksom med
större eller mindre blommor. De
dubbel-blommande violerna äro icke nämnvärt
odlade och förtjäna ej heller detta, då deras
monstrositet alldeles förtar violblommans
fina och älskliga form. De äro
vårblomman-de och finnas i vita, fl. pl. albo, rosa, fl. pl.
ro’seo, och blåvioletta, fl. pl. samt
lavendel-blått, ”Marie Louise”. De sorter, vilka
blomma på eftersommaren och hösten gå
under benämningen V. o. semperflo’rens och
förekomma i flera vackra, storblommiga
och långskaftade sorter, ss. ”La France”,
”Princesse de Galle”, ”The Czar”, m. fl.
Till sist finnes Parmaviolen, V. o.
parme’n-sis hort., som antages vara en form av V.
cyanea och som är mycket tidigt
blommande, har små skinande blad och långskaftade
ljusblå blommor med vit mitt. Helt visst
den mest välluktande av samtliga luktvioler.
V. odorata omplanteras och delas helst varje
år. Äldre och tuviga plantor ge icke samma
blomsterskörd som föryngrade och frodigt
växande delade exemplar. De trivas bäst på
en med mylla blandad lerhaltig jord, mustig
och fuktig och gärna i halvskuggigt läge.
De små- och enkelblommiga sorterna kunna
sås av frö, vilket dock sällan förekommer.
Om drivning, se nedan. V. trfcolor ma’xima
hort., pensé, äro genom korsning och
mutation uppkomna, ytterligt varierande violer.
Direkta förädlingar av den i vårt land vilda
lilla styvmorsblomman, V. trfcolor L., anses
de icke vara utan torde ha V. altaica
Ker-GawL, V. lutea Huds, och V. tricolor L. till
stamföräldrar. Mångårig
förädlingsverk-samhet har givit upphov till de nu odlade
raserna. De äro fleråriga men odlas
åtminstone i vårt land som ettåriga. Penséernas
värde särskilt som vårblommande
rabatt-och gruppväxter är allmänt erkänt. Få
blommor visa en så livlig färgskala som dessa.
Flera raser ha under årens lopp uppstått.
De förnämsta av dessa äro:
Bugnot-penséer med tre- eller femfläckiga, mörkt
brunröda eller gråbruna blommor;
fläckarna på de översta blombladen löpa ut i strim-
Viola tricolor maxima f. ”Hurst jätte”.
mor och streck. Cassier-penséer ha
klart och lysande färgade blommor med fem
fläckar och ett markerat öga. G e r m a n i
a-penséerna äro särskilt kraftiga och ha
stora blommor, vilkas blad äro vågiga och
krusiga. Orkidéblommande
pensé e r ha även krusiga och vågiga blommor
i uteslutande ljusa och mjuka färger.
Maxima Roggli-penséerna äro
relativt nya och ha jättestora blommor, rätt
mörka, bruna, violetta, gulbruna,
bronsfär-gade, o. s. v.
Trimardeau-penséer-n a ha trefläckiga, mycket stora blommor i
ljusa, huvudsakligen blå färger och äro
starkväxande. Hiemalis-penséerna
äro de tidigast blommande av alla och
finnas i ljusa, glada rätt brokiga nyanser av
gult och blått. Sådda i slutet av aug. blomma
Viola tricolor maxima f. ”Schneesturm”. Foto Hzn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
