Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Växtsjukdomar och deras bekämpande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
434
Växtsjukdomar och deras bekämpande
andra medel råda bot mot en sjukdom, så
länge dräneringen icke är fullgod;
klump-rotsjuka och lövträdskräfta kunna anföras
som påtagliga exempel. Också
luftfuktigheten betyder mycket för uppkomsten av
växtsjukdomar. Särskilt för kulturer under
glas är det av vikt att den icke får bli för
hög, vilket kan undvikas genom väl
avpassad ventilation och genom att vattningen
icke förlägges till kvällarna, i vilket fall
luftfuktigheten under natten gärna blir för
hög. För kulturer i det fria har man
huvudsakligen två medel att motverka för hög
luftfuktighet, nämligen att välja öppen
plats för odlingen samt använda så stort
plant- och radavstånd, att genomluftningen
främjas. På platser, där en viss
vindriktning är förhärskande, läggas plantraderna
lämpligen i denna riktning. Trädkronor och
buskar måste genom gallring hållas
tillräckligt glesa, icke blott för att skaffa de
inre delarna tillräckligt ljus, utan även för
att underlätta genomluftningen. Sjukdomar
som krusbärsmjöldagg och hallonskottsjuka
kunna bli mycket svårbekämpade, om man
försummar gallring av buskar eller odlar
dem i instängt läge.
2. Jordens beskaffenhet.
Kalkning av jorden är en annan
betydelsefull faktor, som i talrika fall har mycket
fördelaktiga verkningar mot
växtsjukdomar. I andra fall befordras däremot
sjukdomar genom kalkning, varför denna aldrig
bör ske på måfå. En av de viktigaste
sidorna av kalkens verkningar är dess inflytande
på markens kemiska reaktion. En del
jordar ha sur reaktion, andra basisk och andra
åter neutral. Växterna äro ganska känsliga
för markreaktionen; de trivas bäst, ha sitt
optimum, vid en viss reaktion och kunna
icke existera utanför vissa gränser åt såväl
den sura som den basiska sidan. Kraven äro
för olika växter betydligt växlande. En del
växa bäst på surt, andra på neutralt eller
alkaliskt reagerande jord. Kalkning bör
därför anpassas efter de olika växternas
krav beträffande markreaktionen. Azalea,
Rhododendron och andra till ljungväxternas
grupp hörande arter äro exempel på
utpräglat kalkskyende växter, medan betor, bönor,
meloner etc. äro exempel på sådana, som
trivas bäst på rikligt kalkad jord. Även de
sjukdomsalstrande svamparna ha bestämda
fordringar beträffande markreaktionen.
Sålunda föredraga de svampar, som förorsaka
t. ex. klumprotsjuka och rotbrand, avgjort
sur reaktion, varför det är ett viktigt led
i kampen mot dessa sjukdomar att göra
markreaktionen basisk. I andra fall verkar
kalkning tvärtom befordrande på
sjukdomar. Vanlig skorv på potatis och rotfrukter
samt pulverskorv på potatis äro exempel på
sjukdomar, som försvåras genom kalk, aska
och basiska gödselmedel. Kalkning är
sålunda, trots sin stora betydelse i allmänhet,
en åtgärd, som icke bör ske i blindo, utan
på rätt plats och i rätt mängd.
3. Näringstillförseln.
Växter, som ha tillgång till tillräcklig och
allsidig näring, äro i allmänhet mera
motståndskraftiga mot sjukdomar än de, som
lida brist på ett eller annat näringsämne.
Ä andra sidan kan övermått av gödsling
samt ensidig tillförsel av ett visst slag
av näring befordra sjukdomsangrepp. Stark
gödsling med kväverika gödselmedel gör
sålunda växterna mottagliga för många
sjukdomar. Vad särskilt angår träd och
buskar, försenar kvävegödslingen
skott-mognaden och ökar därigenom risken för
frostskador och i deras spår följande
angrepp av lövträdskräfta m. m. Naturlig
gödsel och annan kväverik gödsling bör därför
tillföras sådana växter endast under
vegetationsperiodens tidigare del samt i
måttliga mängder, varjämte behovet av kali och
fosforsyra bör tillgodoses. Beträffande den
naturliga gödseln måste hänsyn tagas till
möjligheten av smittspridning genom
densamma. Om husdjuren utfodras med sjuka
växtdelar, kan det icke undvikas, att en del
avfall kommer med i gödseln; vissa
sjuk-domsalstrare ha dessutom förmågan att
oskadade passera djurens tarmkanal. Då
gödseln föres ut på fälten, bli dessa
nedsmittade. Typiska exempel på sjukdomar,
som kunna spridas på detta sätt, äro
klumprotsjuka och potatiskräfta. God tillgång på
kali gör växterna motståndskraftigare mot
många sjukdomar. Fosforsyran, given i för
stora doser, synes i sina direkta verkningar
närmast främja vissa sjukdomar, men kan
indirekt motverka sådana genom
påskyndande av värdväxtens mognad. Vid brist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
