Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ärftlighetslära, genetik, genik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458
Ärftlighetslära
het, är kromosomforskningen,
som sysslar med ärftlighetens materiella
underlag. Ett praktiskt-vetenskapligt
område, som helt bygger på Ä:s resultat är
växtförädlingen (se d. o.).
Variationen hos växter och djur kan vara
dels ärftlig och dels icke ärftlig. Icke
ärftliga utan genom yttre förhållandens
inverkan framkallade egenskaper kallas
modifikationer. Tager man de största och
vackraste morötterna i en odling till
fröskörd för sig och de sämsta för sig, skall
man finna en avsevärd skillnad i
avkastning och utseende mellan de båda
avkommorna, vilket visar, att urvalet råkat
ärftliga egenskaper. Utseendet hos en morot
beror emellertid även på modifikationer,
och man får därför i detta exempel inte en
avkomma, som till fullo är lik de från
början uttagna rötterna. Ger man hälften av
en morotsodling riklig och ändamålsenlig
gödsling, medan den andra hälften ej
erhåller någon gödsling och sätter samtliga
rötter från den gödslade och ogödslade
halvan var för sig till fröskörd, skall man
finna, att ingen skillnad kan upptäckas i
de båda fröskördarnas avkomma. Genom
kulturåtgärder åstadkomna ändringar hos
ett växtmaterial hänföra sig så gott som
alltid till modifikationer. Det är sålunda
inte storleken hos en morot som ärves —
en genom gödsling ökad storlek ger i vårt
exempel inte bättre avkomma — utan ett
eller flera anlag för olika rotstorlek. Man
skiljer därför inom Ä. med stor noggrannhet
mellan anlag och egenskap. En
egenskap har alltid ett eller flera anlag som
grund men påverkas dessutom av en mängd
yttre miljöförhållanden. Sammanfattningen
av alla de egenskaper, vi kunna iakttaga
hos ett individ eller en samling av individ,
kallas dess f e n o t y p, medan
sammanfattningen av samtliga arvsanlag kallas
individens eller populationens g e n o t y p.
Genotypens olika anlag kallas vanligen
gener (i ental: ett eller en gen).
De celler, som ha till uppgift att sörja
för den könliga förökningen, kallas
könsceller eller g a m e t e r. Två sådana
celler, en hanlig och en honlig, sammansmälta
till en somatisk cell (zygot), som
sedan genom upprepade delningar ger
upp
hov till ett fullväxt individ. Varje somatisk
cell innehåller full uppsättning av de gener,
som äro grunden för ett individs
egenskaper. Däremot innehålla gameterna i de
allra flesta fall endast hälften så många
gener som de somatiska cellerna. Vid
sammansmältningen av två gameter till en
zygot återställes åter det fullständiga antalet
gener. Halveringen av genantalet vid
game-ternas bildande sker emellertid ej på måfå.
Generna äro nämligen i regel
sammanslutna till anlagspar. Ett sådant par kan
innehålla två precis likadana gener, men
också två gener för olika egenskaper, som
dock ha samband med varandra. Så t. ex.
utgöra generna för trinda och skrynkliga
frön hos ärter, för röda och gula blommor
hos sparrisärter etc. dylika par, som
vanligen kallas allelpar. Ett individ som
har två gener för trinda ärter i det
anlagspar, som avgör denna egenskap, säges vara
homozygotiskt i fråga om detta
allelpar, medan ett individ, som har ett gen
för trinda och ett gen för skrynkliga frön
i samma par säges vara
heterozygo-tiskt. Könscellerna, gameterna, ha
endast ett gen tillhörande varje anlagspar och
kunna därför vara olikartade, även om de
bildas på ett och samma individ, nämligen
om detta är heterozygotiskt i något
allelpar.
Ett individ kan ofta genom vegetativ
förökning delas upp i ett stort antal plantor.
En jordgubbssort är t. ex. ingenting annat
än ett på en stor mängd plantor uppdelat
individ, liksom en äppelsort, en potatissort
o. s. v. Alla från ett och sajnma
ursprungs-individ härstammande, genom vegetativ
förökning uppkomna delplantor sägas
utgöra en k 1 o n. En klon, hur många plantor
den än består av, är genotypiskt likartad,
eller, som man säger, i s o g e n, såvida inga
spontana förändringar av genotypen skett,
i vilket fall man f. ö. inte längre kan tala
om en klon. De skillnader mellan olika
plantor inom en klon, som kunna konstateras,
äro således modifikationer. En
självbefruk-tande växt, som är homozygotisk i alla sina
allelpar, ger naturligtvis upphov till
fullkomligt likartade könsceller, som i sin tur
ge upphov till likartade zygoter.
Avkomman av en sådan planta är således isogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
