Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - C. af Wirsén: Clas Livijn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLA t» lITIJtf.
marsköld sammaår angående Xenierna: De förtjente krfappast
uppmärksamhet, ännu mindre belöning.
Bland de uppsatser af Livijn, som finnas i W. W:s
handlingar är def en,, som förtjenar en viss uppmärksamhet. Den
kallas Ett par ord om kritiker.och röjer Thorildsk
uppfattning, samt är troligen föranledd af författarens vrede öfver
det sätt, hvarpå hans stycken blifvit àf sällskapet bedömda.
Om denna afhandling yttrade Hammarsköld till protokollet
bland annat: "Hvad stilen angår» så fi&ner hvar och en lätt»
att den är en, man måste medge det, merendels lycklig
imitation af den man finner rådande i Leopolds mindre
afhandlingar. — Författarens yttrande om teologien och filosofien*
att deras voluminösa styrka bevisar deras svaghet, förstår jag
icke. Att tadla en kunskapsgren derför att i den är mycket
arbetadt, är en högst okritisk grundsats." Man måste gifva
talaren rätt.
Vid denna tid föll Wilhelm Meister i Livijns hand. Han
läste detta uuderbara verk af Goethe med en vild förtjusning.
Hvad som hos honom sjelf var oklart fann han der i don
ädlaste form; den dunkla, oroliga längtan efter bildning, som
brann inom hans egen själ, återfann han hos Wilhelm, men
mera ren och gifvande sig ett mera konstnärligt uttryck.
Karakteristiskt är det bref till Hammarsköld, i hvilket han
berättar hvilket intryck arbetet på honom gjorde: "Jag har
nu läst den yppersta skrift, som hitintills sett ljuset, en
författare, som på en gång tilltalar förnuftet, smaken och känslan,
som, då han upplyser mitt förstånd, renar min smak––.
Store författare! För första gången hörde jag ej hämndens
röst i mitt hjerta; för första gången svallade väl ej mitt blod,
men förr af vredens eld, nu af medlidandets gudakänslor. —
Jag skall kanske ock en gång blifva säll; du skall äfven blifva
det och förr än jag. Och skulle jag vara nog herre öfver
mig sjelf att svalka den eld, som oupphörligt rasar i mitt
bröst, så skall jag säga:
Ja, Göthe, det var du, som känslor först mig lärde,
När i min slitna barm jag qvalets ormar närde.
Du viste mig en väg till sällheten att gå,
Jag ilar på din stråt och skall densamma nå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
