Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - C. af Wirsén: Clas Livijn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1 Sept. 1808, till kopist i krigsexpeditionen. Den 7
December samma år utnämndes han till auditör vid Skaraborgs
regemente."
Livijns naturliga fallenheter förde honom väl egentligen
snarare till embetsmannaverksamheten och till det politiska
skriftställarekallet, än till poësien, ehuruväl han äfven inom
denna utmärkt sig. Han anade detta redan tidigt; så
skrifver han år 1804: "Jag har ofta tviflat, om jag vore bland
dem, som Phoebus utkorat, och tviflar ännu. En som
begynner att skrifva vers vid 23 års ålder är ej född poët; han
vandrar then breda stråten, then till Bagers och Bjuggs
äreport drager." Men Hammarsköld uppmuntrade honom att
fortfarande egna sig åt de rent litterära interessena, samt
upplyste till hans tröst, att Rousseau var 30 år gammal, innan
han började att skrifva. Rådet följdes, och Livijn sysselsatte
sig nu med ett äreminne öfver Axel Oxenstjerna samt med
sitt sorgespel Thorkel Knutsson. Äreminnet insändes tillika
med ett Ode öfver Engelbrekt till Svenska Akademiens täflan
år 1805. Vid detta ode synes Livijn sjelf hafva fästat stora
förhoppningar. Genomläser man nu detta stycke, så kan man
ej annat än instämma i det omdöme Nils von Rosenstein i
akademiens namn deröfver fällde: "I det skaldestycke som
återsändes har akademien funnit en lycklig bildnings-gåfva och
drag af känsla, men saknat den redighet och rigtighet i
tankarne samt i stilen, som hon hade önskat, och dem
författaren lika med henne lärer finna oundgänglige för att utgöra
en god skrift, den må vara i hvad skrifart som heldst." I
sjelfva verket är nemligen detta ode så krystadt och tråkigt,
så fullt af besynnerliga exklamationer och vittnar om sådan
frånvaro af gestaltningsförmåga, att det är blott med verklig
ansträngning man kan arbeta sig igenom alla de 42 verserna.
Livijn ansåg deremot, det endast den omständighet att dikten
var skrifven på orimmad vers bestämt akademien till dess
förkastande. Till samma täflan hade imellertid Livijn insändt
ett stycke kalladt Apollos tempel, om hvilket Arwidsson
blott nämner, att det ej väckte uppmärksamhet, samt
öfversättningar från Horatius, hvilka "förlöjligade det af
akademien godkända sättet att på svenska öfverflytta de klassiske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
