Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - C. af Wirsén: Clas Livijn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CLAes LIVIJN.
87
Till harpan sjunger han just om tärnans blodiga död.
Konungen hugger ursinnig med svärdet, och alla hans kämpar
fly af fruktan, sä att han slutligen befinner sig ensam med
spelmannen, hvilkens sånger nu börja antaga en alltmera
demonisk karaktär. När kungen anfaller såAgaren, väljer , denne
sig med harpan under utrop: "Hugg ej i dvergarnes skepp
"Då påminte sig kungen, att i en skrift som på den tiden
gällde för helig, kallades sången dvergarnes skepp; och
förstod han, att som trollqvinnans spådom var fullkomnad, så var
det nu ute med honom." Han dödar spelmannen, splittrar
hans harpa och springer ut ur borgen, under det han
oupphörligt tycker sig förnimma ett hemskt och skärande ljud af
de sönderslitna strängarne. I vansinne faller han till sist för
sin egen hand. — Stycket "Skaldens Harpa" är utmärkt
genom en verkligt dramatisk kraft i berättelsen; idéen har
äfven drag af öfverraskande sanning. Att t. ex. trollqvinnan
icke ville berätta för konungen hvad spådomen om svärdet
betydde, emedan detta i sådant fall skulle mista sin kraft,
antyder på ett poötiskt sätt, att den menniska, för hvilken de
idéela makterna i sin verkliga, harmoniska höghet framträda,
ej längre "har magt" att föra grymhetens eller
orättrådighe-tens, vapen, och att de, som i ondska förfölja sanningen,
godheten och skönheten, ej fullt "veta hvad de göra". Att
uppfinningen i dess helhet är fullkomligt originel, derföre vilja vi
icke gå i borgen.
Den sista roman af de få som Livijn utgifvit, och
säkerligen den märkvärdigaste är "Spader Dame. En berättelse
i bref, funna på Danviken". Den utkom år 1824.
I N.’o 97 af Svensk Literaturtidning för årgången 1824
finnes en recension öfver Spader Dame. Klandret öfverväger
der berömmet. Tidningen medgifver, att romanen har verklig
genialitet, men anmärker att bedömandet af densamma är
förenadt med svårigheter i så måtto, att man öfver arbetet kunde
skrifva tvenne alldeles motsatta recensioner. "Om man i den
ena endast fästade sig vid guldet, i den andra endast vid
slagget, ty af bådadera finnes här en tillräcklig mängd: så
skulle läsaren af den förra förmoda, att Spader Dame vore
en af de yppersta böcker i svenska literaturen; då åter läsa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
