Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - C. af Wirsén: Clas Livijn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
CLAES LIVIJN.
ren af den senare lätt kunde tro, att den vore en af de mest
öfverspända, fantastiska, ända till vansinnighet gränsande
produkter, som den nyare literaturen har att framvisa. Båda
dessa omdömen vore visserligen ensidiga, men de vore dock
sanna. Och endast om man antoge och utförde dessa båda
åsigter, kunde man riktigt karakterisera denna sällsamma bok.
Öfver ett chaos af ironi och allvar, af poesi och prosa, af
lyftning och platthet, af sanning och vanvett, af kramp och
matthet, har en mäktig genius ofta strött sina gnistor; i den djupa
skymningen af orediga fantasier, feberyrande drömmar, i hvilka
spridda idéer, bilder och uttrycket af ganska lösa band svagt
sammanhållas, uppgår ofta en underbart ljus och präktig
regnbåge, men som hastigt åter öfverhöljes af djupa, irrande
skuggor. Förbryliadt af dessa brokiga, sig underbart gestaltande
ombre8 chinoises, står läsarens förstånd ofta stilla, osäkert
om det i detta skådespel är ett djupt allvar, eller om det
blott är ett ovärdigt spel med det heligaste, eller
åtminstone ett tomt, fantastiskt, endast för stunden uppfunnet
gyckel, utan inre sammanhang och betydelse". —
Literatur-Tidningen anmärker vidare, att författaren i sin teckning ej
uppdragit någon bestämd gränslinie mellan förståndet och
galenskapen. "Nästan öfverallt tillägger han vansinnigheten ett
afgjordt företräde framför förståndet; liksom i
röfvarero-manemas period, då Rinaldinerne föreställdes såsom de ende
ädle män på jorden, låter också vår författare sin galne
hjelte tillerkänna sig besittningen af alla dygder, all verldens
vishet, — och alla andra prosaiska förståndsmenniskor, som
bredvid honom uppträda, äro antingen skurkar eller slöa kräk.
Det har för öfrigt varit rec. alldeles omöjligt att upptäcka,
om det verkligen varit författarens afsigt, att hjelten skall
vara vansinnig ända från bokens början, eller om han först
efter förlusten af sin älskarinna menas förlora den gnista
förstånd han anses i början ega. Åtminstone skickar sig
studenten Zachäus Schenander så, att denna första förmodan
blifver den mest sannolika." — På detta sätt fortgår hela
recensionen, hvilken — det bör medgifvas — är qvickt och
väl skrifven. Om tøelten i,boken säger recensenten: "Ville
man afslita honom den blänkande manteln af genie, origina-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
