Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Hans Hildebrand: Arkeologi: Stephens: The Old-Northern runic monuments of Scandinavia and England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
arkeologi.
115
Norden. Så stor är skilnaden, att jag icke inser, hur man
skall kunna förklara den annorledes än genom antagande af
en stamolikhet mellan de menniskor, som uppburo den ena
och den andra periodens kultur. Men nu förhåller det sig så,
att runinskrifterna af det ovanligare slaget tillhöra det tidigare,
de allmännare runorna åter det yngre tidskiftet. Språket har
visat sig vara den yppersta mätaren af folkens och
stammarnes närmare och Närmare frändskap. Kan man på
språkvetenskaplig väg finna, i hvilket förhållande den äldre periodens
folk stått till den yngres, d. v. s. till den nordiska* grenen af
den germanska folkgruppen?
Professor Stephens har i mina ögon icke egnat
tillräcklig uppmärksamhet åt den stora skilnad, som förefinnes mellan
de tvenne runslagen. Inskrifter af begge förenas i hans
arbete, under rubriken "Old-Northern" och han betraktar dem
synbarligen såsom ett sammanhängande helt. Han kallar alla
våra runskrifter Skandinaviska i den mening, att han
vindi-cerar dem åt de tre nordiska ländernas historiska folk såsom
deras uteslutande egendom, och han anser sig tryggt kunna
göra det, då han räknar Englands germaniske inbyggare såsom
skandinaver.
Bugge söker i sin första afhandling bevisa, att språket
äfven i de äldsta inskrifterna var skandinaviskt, icke tyskt.
I det andra tillägger han: "Jag har dermed icke velat säga,
att det endast och allenast är en tàfe-skilnad’ mellan
språket i inskrifterna från den äldre jernåldern (hvarmed jag
menar den period, som Engelhardt skiljer i tvenne, den äldsta
och den mellersta jernåldern) och språket i de allmänna
skandinaviska runinskrifterna. Fornforskarne hafva tvärtom gifvit
mig den föreställningen, att början af den yngre jernåldern
står i förbindelse med inträngandet af ett nytt nordiskt
element. Jag hoppas att framdeles få återkomma härtill".
Gislason säger: "Om man ser bort från enskildtheterne
och betraktar i dess helhet språket i den af mig behandlade
delen af do äldre inskrifterna, synøs det hvarken kunna
hänföras till den ’germanska’ *) eller till den ’skandinaviska’ stam-
*) Efter den terminologi jag föredrager — tyska. Till
undvikande af missförstånd må här uttryckligen nämnas, att när jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
