Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - C. af Wirsén: Svensk skönliteratur: (Wikander: En konung; Iwar Vidfamne; Peder Rank)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK SKÖNLITERATUR.
167
ruktidens naturliga behof och svagheter. Men vi veta också
alla, hvilken denna idylliska verld var: dit hörde icke herrar
Kirstein, Oldenburg och Westman med frnar, icke gumman
Nym n, Svärd, Thorson, Axel och Maria, utan dit hörde alla
dessa män, som vi s& väl känna och så högt älska, men som
i stycket alltid hålla sig bakom kulisserna och som, vi
endast höra talas om, Bellman, Sergell, Krauss, Karsten,
Hjortsberg, — jo, det är sant, hans röst höra vi dock en gång
utanför ett fönster, då han ropar: "Lefve konungen! framåt!"
Vi skulle för vår del ha lust att ropa: "Lefve Hjortsberg!
fram med Hjortsberg!" Men tyvärr, vi ha förf. emot oss,
och då få vi lugna oss och nöja oss med torr kritik
såsom ersättning för kött och blod. Men just der ligger,
enligt vår tro, sjelfva grundfelet hos författaren. Han har
samlat och studerat och eldat upp sin fantasi och
skrifvit och skrifvit, — fullkomligt bona fide i den tanken, att
han här gaf sitt folk en bild af en bland dess yppersta
konungar, sådan som han trodde denne verkligen böra uppfattas i
förhållande till sitt folk. Men — oafsedt, huruvida denna hans
uppfattning är riktig och står i öfverensstämmelse med den
historiska verkligheten — här har hans fantasi spelat honom
ett ledsamt spratt, beroende antingen derpå, att ämnet varit
honom för öfvermäktigt, eller ock att han ej som den äkta
konstnären hållit sig öfver det, utan såsom part stått midt
bland sina egna hjeltar, med ett ord, ej varit fullkomligt fri:
fantasien har, som man kallar det, ränt i väg med honom och
lurat både hans öga och hand, så att han trott sig ha
åstadkommit mer, än han verkligen gjort, trott sig se saker, som
ingen annan kunnat se, trott sig ha sagt, hvad som endast
varit till i hans egen inbillning. Ett märkvärdigt misstag af
en dramatiker, hvilket äfven kan bestyrkas med åtskilliga
smådrag, såsom t. ex. den besynnerliga brefhistorien som
förekommer i sista aktens första scen! Det är så mycket
märkvärdigare hos en förf., som är van vid scenen med dess
fordringar och dess påtagliga verklighet, och som derför
mindre än den uteslutande teoretiske skriftställaren skulle löpa
fara att sammanblanda de tiljor, som föreställa verlden, med
den teaterbyggnad, som hvar och en har i sin egen fantasi,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
