Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5—6 - Axel Nyblæus: Striden om Kristi Gudom mellan V. Rydberg och Biskop Beckman. I—II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
I
STRIDEN OM KRISTI GUDOM.
363
fadrens samt i allmänhet förklarar, att fadren är större än
han1). Men vidare finner man, — och detta utgör den
positiva fyllnaden till det nyss vunna resultatet, — att i Nya
Testamentet Kristus betraktas såsom det fullkomliga organ,
genom hvilket Gud upprättar sitt rike ibland menniskorna,
och att han är detta organ, emedan han är fullkomligt
syndfri och i allt underordnar sin vilja under fadren. Kristi
syndfrihet åter sättes i sammanhang dermed, att han är den
ideala menniskan, menniskoslägtets urbild, skapelsens förstfödde,
den i Guds verldsplan (= "Guds fastställda råd") till sina
bröders frälsning förutbestämde. I denna sin egenskap
antages ock Kristus vara præexisterande hos Gud, innan han
inträder i sinneverlden. Men äfven i sitt præexistenstillstånd
tillhör Kristus den klass af ändliga eller begränsade väsenden,
till hvilkas frälsning han är förutbestämd: han är ifrån
begynnelsen menniska, mensklighetens prototyp öch ideal.
Och det är icke den menskliga naturen i dess högre
bemärkelse, utan "köttet", det phænomen-menskliga, som han vid
sitt inträde i sinneverlden iklädt sig. Han är således i
præ-existenstillståndet hvarken något slags undergud eller engel,
ej-heller utgör han ett väsen, eget till sin art, utan han är
just den sanna menniskan2). Äfven i härlighetens tillstånd,
till hvilket Kristus efter döden upphöjes, låter Nya
Testamentet honom förblifva menniska och underordnad Gud samt,
efter fullbordad verldsfrälsning, nedlägga sin makt3). Och
denna Kristi mensklighet i den mening, som utesluter
antagandet af att han tillika skulle vara Gud, upphäfves icke ens
af den i Johannes’ evangelium förekommande läran om logos,
så vida man håller sig till den ¥erkliga meningen af
evange-listens ord. Ty vid närmare betraktande af dessa visar det sig,
att logos tages i olika betydelser, eller att det icke är fråga
om samma logos i första och fjortonde versen af Johannes’
evangelium. I den första versen är det fråga om fadrens
x) V. Rydberg, p. anf. st. ss. 77—83. Jfr. s. 110.
*) V. Rydberg, p. anf. st. ss. 109, 117—122.
3) Y. Rydberg, p. anf. st. s. 133 o. f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
