Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5—6 - C. af Wirsén: Skönliteratur: J. v. Lennep: Klaasje Zewensters lefnadsöden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÖNLITERATUR.
381
Klaasje är till sitt slutintryck ea af de sorgligaste och
smärtsammaste, som någonsin blifvit skrifna. Den är en historia
om det goda, som dakar ander för hårda omständigheter, för
verldens ondska och förtalets makt. Ej som skulle det goda
i Klaasjes person verkligen gå under, och äfven hon
hemfalla åt det onda; men hennes lif blir olyckligt och hennes
död påskyndas af förhållanden, till hvilka hon är fullkomligt
oskyldig. Om än det är sa mt, att en sådan karakter
innesluter mycken sublimitet, blir dock framställningen
här hufvudsakligen rörande. Personen är nämligen här
qvinna; häraf följer åtminstone till någon del, att hennes
pathos icke har den starka, utåt verkande makt, som visar
sig hos vissa, annars till samma kategori hörande
gestalter i dikten3 verld. Det är fastmera oskulden med dess
inom sig sjelf fast sammanslutna styrka, som här fäster
uppmärksamheten. Denna sublima och ännu mera rörande oskuld
bibehåller sig alltjemt; men striden, hvilken här är riktad ej
mot fiender i egen bana, utan mot verldens försåt och
menniskors nedrighet förtär slutligen lifskrafterna, och i det
ögonblick då man kunnat hoppas på lugn och seger dödar
ändtligen förtalet sitt offer. Poetiska moment och framförallt
poetiska motiv finnas här i riklig mängd; tyvärr finnes äfven
möjligheten till en lutning åt ömsom det falskt rörande, ömsom
en disharmoni af annan art. Allt beror nu på sjelfva
behandlingen. Framställningen af det rörande får icke utsträckas
på bredden; det verkar då slappande. Vemodet blir vekt och
får en förrädisk sötma; steget är då ej långt till hvad man
kallat "le genre larmoyant". Lennep har visserligen på det
hela taget lyckats undvika dessa farligheter; men han har
dock gjort några små ströftåg inpå det område, som ligger
utanför skönhetens råmärken. Den himmelska frid, som
hvilar öfver den döende hjeltinnan, skulle haft en ännu skönare
verkan, om ej "pinohistorien" varit för extensiv. Det rörande
är ett af de vackraste, men också ett af de ömtåligaste
äm-. nen för konsten, och poetisk takt är här framför allt af
nöden. Disharmonien ligger, äfven frånsedt en falsk behandling
af det rörande, nära till hands. När vi se det godas
representant aftyna och dö såsom offer åt ondskan, blifver verlds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
