Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - —v—: Svenskt Språk och Rättstafning (Rydqvist: Svenska språkets lagar, Hazelius: Om rättstafningens grunder)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494 8VENSKT SPRÅK OCH RÄTTSTAFNING.’
som den ursprungligen var: att återgifva uttalet, och då
Ijudförändringarne blott ytterst långsamt intränga och stadfästa
sig i språket, torde väl ingen neka, att det hade varit en
fördel så väl för rättskrifningen som språket qjälf, om denna första
bestämmande princip alt jämt strängt tillämpats, och om
sålunda hvarje århundrades literatur - äfven blifvit en trogen
spegelbild af språket sådant det ljöd på folkets läppar.
Det historiska skrifsättet kallas äfven det etymologiska
eller att "stafva efter härledningen", emedan den sedan äldre
tider bibehållna skrifformen återgifver uttalet (icke af det
närvarande ordet utan) af det, hvarur detta närmast
härledts. Klart är, att vid ett sådant skrifsätt måste mellan
tal- och skrift-språk en skilnad uppkomma, som växte
med tidens lopp. Man må gå aldrig så långsamt — mellan
den som står stilla och den som går framåt ökas dock
afståndet oupphörligt. Följden blef naturligen den, att
skriften antog för folket ett alt mera främmande utseende, och
att språkets rättskrifning, som nu fått den helt nya uppgiften
att "antyda ordens ursprung", måste med alt större möda
särskildt inläras. Franskan står ännu till större delen på
denna ståndpunkt. Dess doigt är ej en ljudbeteckning för
det ord, som i det nuvarande språket ljuder (ung.) som dåa,
utan utvisar det under en viss tidrymd gällande uttal,
hvartill under århundradens lopp det latinska digitus blifvit afnött.
Engelskan har ännu segare än franskan fasthållit stafningen
efter härledning, och då, till följd af två (ja till och med tre)
språkstammars sammansmältning, ljuden här undergått en mera
genomgripande ombildning än i andra moderna språk, har
den engelska "rättstafningen" blifvit den onaturligaste och
svåraste, något språk eger. Ett exempel må vara nog för
en allmänt känd sak. En hona af fårslägtet heter på
engelska juy men detta ord skrifves så som det ljöd för många
hundra år sedan: ewe (anglosax. eowe), för att utom sitt
(numera orimliga) anspråk att vara ljudtecken för ordet ju
äfven antyda dess ursprung af latinets ovi-8.
Sitt arbete "Om rättstafningens grunder med särskildt
afseende på svenska språket" har Hr Hazelius öppnat med
en af synnerlig klarhet utmärkt framställning af rättstafnin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
