Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Skönliteratur - C. R. N.: Molières lustspel, öfversättning af Sigge Sparre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÖNLITERATUR.
189
För omvexling skull behandlas sedan "Skola för äkta män", som
verkligen är författad på alexandriner, med den orimmade femfotade
jambiska versen, en form, som, så vidt anmälaren känner, aldrig
varit af någon fransman använd.
Redan i det nu sagda fördömer öfversättningen ohjelpligt sig
sjelf. Vi bifoga blott några exempel på uppfattning och
återgif-ning af originalet ur den rika blomstersamling, vi gjort. Såsom
ett glänsande exempel på öfversättarens poetiska förmåga vilja vi
först påpeka inledningssången till "M:r de Pourceaugnac". Inseende
omöjligheten att återgifva Moliéres vackra serenad, som börjar:
Répands, charmante nuit, répands sur tous les yeux
De tes pavots la douce violence;
har han föredragit att skrifva en visa af egeu fabrik, också de:;,
liksom hans alexandriner, utrustad med oupphörliga inanliga rim i
slutet af de korta, andfådda, trefotade jambiska verserna, i hvilken
vi undfägnas med följande utbrott:
Se, rosens liljebarm.
Af dagens möda varm
I vällust löses opp,
Och hvarje blommas knopp
Re’n slutit kalken till
Och drömmer hänryckt still
I qvällens kärleksbad!
Man vore färdig till refrain utbrista som kinesen i Maryats
"Sago-lystne Paschan": Titum tilly lilly, titum til
Redan i första hufvudscenen af "Le mariage forcé" möter oss
frasen: qui se mële do porter Tépée, återgifven med: "som
lärer ha för sed mot folk att värjan dra", en tolkning, som väl ej kan
vara menad. Några rader förut öfversättas Sganarells ord om den
väntade fadersglädjen, huru de små "me diront des pe t i tes
folies" med: "visa gladt små knep". Att hela femte scenen med
filosoferna är en orimlighet att versifiera, ha vi redan antydt,
och vill man finna påståendet bestyrkt, må man genomgå den för
att se, huru de kostliga filosofiska tiraderna äro, tack vare versen,
rådbråkade och obegripliga, samt huru de mist hela sin komiska
kraft i försvenskningen. I jemförelse härmed är det nästan en
obetydlighet att påpeka återgifningen i dessa tirader af la fin
med "slutet", eller anbringaudct (för versens skull) af ordet
apti-bilitet, som ej finnes i språket och ej ger ens ett sken af
mening, i stället för Moliéres appétibilité. Sid. 27 läser inan kort
eftei hvarandra följande uttryck: "Det är väl konstigt det"! —
"Hva\ är det inte det"? — "Det var väl tusan det", — "Är det
att synas det", — "Ja, det är väl möjligt det", — hvarpå sid.
28 bjuder på ett stilla echo i de båda: "Det är min afsigt det"
— och: "Det är möjligt det". Aj skrifves sid. 29 och flera
gånger: aif, och samma sida bjuder på raden: "Ja, dermed gånge det
på sätt, som sig kan te", såsom öfversättning af originalets: II en
sora ce qui pourra! I början af femtonde scenen förekommer
plötsligen det egendomliga uttrycket: "Jag kände liten ångst", som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
