Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - N. Linder: Svenskt Ordboksarbete (Svenska Akademiens Ordbok. — A.) II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120 SVENSKT ORDBOKSABRBETE.
Grimms yttranden i företalet till den af honom och hans broder
finnes angående detta ämne ett yttrande, som väl förtjenar att läg-
gas märke vid nu, då akademien sjelf framträdt med förstlingen af
sitt eget språkverk. Herr K. hade nämligen i sin ordboksplan ut-
talat bl. a. följande djerfva påstående: "Afvikande mundarter i olika
landskap äro egentligen att anse såsom särskilda språk, och attin-
blanda dessas förhållanden i behandlingen af högspråket, den egent-
liga svenskan, skulle blott leda till oegentlighet och förvirring. Att
stundom ord och uttryck i dem kunna finnas, hvilkas upptagande i
högspråket skulle medföra en vinst för detta, hör ej hit; så länge
de icke äro upptagna däri finnas de där ej, och ordboken, som
skall visa huru språket är, ej huru det borde vara, har ej nå-
got att göra med dem. Blifva några sådana allmännare använda af för-
fattare, först då inträder ordbokens skyldighet att äfven behandla dem."
I ofvannämnda anmärkningar påpekas först, att herr K:s be-
gränsning mellan högsvenskan och landskapsmålen är väl sträng.
«Det gifves", heter det vidare, "mångfaldiga tillfällen, då en för-
fattare, för att rätt behandla högspråket, måste taga kännedom af
landskapsmålen. Utan dessa lär man ej rätt känna folkspråket,
hvars flesta egenheter och talesätt äro provinsord, som blifvit satta
i omlopp ’och dereftor äfven blifvit upptagne i skalderuas (t. ex.
Bellmans, Hallmans, Kexells, Dahlgrens m. £.) skrifter. Sådana ord
inkomma ännu alltjemt och böra bemärkast. Om dialektverben
(landskapsorden?) säges ytterligare längre ned: "De utmärka
sig icke sällan genom ett slags naivetet, som det mera artade språ-
ket ofta saknar, och förhålla sig till detta som vilda blomster till
drifhusvexter. Men många, som bruka dem, äfven i skriftspråket,
begagna dem på måfå och veta sjelfva ej rätt hvad de betyda, eller
hvarifrån de kommit. Af alla dessa skäl synas landskapsorden —
diese ewige[n] Lebensquellen der Bächer-Sprache, såsom Radloff kal-
lar dem, — förtjena en särskilt uppmärksamhet, samt böra, der de
befinnas gagneliga för högspråket, antecknas och upptagas i ord-
boken. I etymologiskt afseende kunna de äfven vara af vigt, ty
bland allmogen qvarlefva ännu ord, som utdött i högspråket’ +).
+) K. E. Kindblad, Förslag till Plan för Ordbok öfver Svenska Språ-
ket, allmänhetens pröfning understäldt, för erhållande af rättelser och
anmärkningar. Stockholm 1854. 8. 9, 42, 43.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
