Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - G. L—n: Den nya Bellmansupplagan och textkritiken af Fredmans epistlar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214 DEN NYA BELLMANSUPPLAGAN.
Utan att vidare uppehålla oss vid pleonasmen "slumra och sof-
va", fråga vi: hvem slumrar och sofver, när han slåss? Bör åter
uttrycket fattas så, att frågaren ironiskt förutsätter, att Movitz blif-
vit öfverfallen sofvande, enär han eljest skulle försvarat sig bättre.
så får man visserligen en mening utaf dessa ord, men framtvingas
måsta den. Derföre hafva också dessa rader blifvit ändrade så:
s<sKund du dig då into försvara,
Men fumla och slogs som en so".
I slatstrofen af nästföregående epistel ("Drick ur ditt glas”)
riktas till den döende Movitz denna uppmaning:
«Sjung, läs och glöm, tänk, begrunda och blunda".
Hvarföre Movitz här skulle blunda, förstå vi icke, och finna
derföre denna ändring välbetänkt:
«Sjung, läs och glöm, tänk, begråt och begrunda".
I ep. 9 skildras i första strofen fader Berg, spelande fiol, och
i andra strofen Jergen Puckel dansande; om den förre heter det i
handskriftstexten, att han
<Rapar mot noten
Skrapar med foten".
Och på motsvarande ställe om den andre, att han
«Grinar mot solen,
Pinar fiolen".
Men då den dansande Jergen svårligen kunde pina Bergens fiol
— att han sjelf under dansen skulle spela fiol, finnes ingenstädes
antydt — hafva i 1790 års upplaga dessa versrader bytt plats, hvar-
vid "rapar mot< blifvit ändradt till "gapar på". Det är sålunda nu
fader Berg, som pinar fiolen, hvaremot Jergen gapar och skrapar.
Ändringen är tvifvelsutan ändamålsenlig, ehuru det ännu är något
oklart, hvarföre Jergen precist skall gapa på noten. Under sådana
förhållanden som dessa kan hvarken den ena eller den andra af nu
kända eller framdeles i dagen kommande handskrifters auktoritet vara
afgörande; utan måste textkritikerns enda rättesnöre vara och förblifva
poesiens fordringar och Bellmansdiktens anda. Men hur fint poe-
tiskt sinne, hur säker takt fordrar icke då ett så grannlaga värf!
Jämföra vi handskriftens text med den af Kellgren granskade
texten i 1790 års upplaga, så får man icke förgäta, deols att
handskriften ingalunda är korrekt, utan har flera grofva skrif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
