Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - H. Forssell: Skandinavisk Häfdateckning (C. F. Allen. De tre nordiske Rigers Historie)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKANDINAVISK HÄFDATECKNING. 263
ska Orden, så att om Tyskarne 1368 vid den stora koalitionen mot
Danmark kunnat bevara enigheten, utan tvifvel hela Norden varit
förloradt", — då kan man möjligen komma till den slutsatsen att
«Nordens yttre politiska ställning varit en af de starkaste driffjä-
drarna till unionen ej blott för den skarpsynta Margareta, utan ock
för de mera tänkande bland den tidens store”, och således finna
företeelsen både "naturlig" och "historiskt följdriktig".
Det må dock med skäl kunna sättas i fråga, huruvida den hi-
storiska forskningens resultat ännu blifvit sådana, som ofvan anförda
starkt färgade omdömen vNja gifva vid handen. Det är visserligen
svårt att numera mäta styrkan af specifikt svenskt, norskt och danskt
nationalmedvetande i 14:de seklet, men de nyss anförda påståendena
kunna dock knappast hålla streck med verkligheten. Inskränkas
de allenast dertill att "sålunda ej heller fans det mäktiga hinder
mot en politisk förening, som ligger i nationalmotsatserna och natio-
nalhatet", så är det väl troligt, att nationalmotsatserna i konungarne
Magni och Waldemars tid voro svaga i jämförelse med det hat, som
åtskilde Sturarnes och Oldenburgarnes folk; men för att nu icke
nämna de sammanstötningar mellan folken, hvarom sagorna lemna
oss mer eller mindre säkra antydningar, — det är dock knapt
sannolikt, att de kunnat gå spårlöst förbi, dessa strider t. ex. mel-
lan danska och svenska folk- och riddarhärar, hvartill Valdemar
Sejrs, Erik Glippings och Erik Menveds inblandning i Sveriges
oroligheter gåfvo anledning, och än mindre den envisa tvist, som
ej långt före Unionstiden pågick om Sveriges nuvarande sydliga
provinser. Och föröfrigt, hatet är ju ej det oundgängliga känne-
märket på nationelt lif; äfven om sådant lemnas ur räkningen, fal-
ler det sig svårt att tro på en nationel indifferentism i de nordiska
rikena före Margaretas tid. Det gäller blott att för den tiden .sö-
ka folkenhetens uppenbarelser på andra håll än i våra dagar. Ad-
ministrationens band voro väl lösa, lagskipningens likaså, och en
rikslagstiftning hade knapt mer än ett århundrades häfd: i alla
dessa stycken var provincialismen knappast bruten, men i dessa
stycken gjorde riksenheten föga framsteg ens under Unionens tid- .
skifte. Deremot hade i mer än ett-årtusende hvartdera riket haft ’
sin egen konung och sina lagbestämda gränser för konungslig makt;
och i tider sådana som dessa betydde en konungs namn och en ko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
