Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - * * * *: Huru bör en skald öfversättas (C. R Nyblom: Öfvers. af Shakespeares Sonnetter)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bn
HURU BÖR EN SKALD ÖFVERSÄTTAS. 439
D
det är grundast — med reslig rigg och herrlig last på djupet bär
sin höga mast". Skön är ock utvidgningen af liknelsen om him
that travels till "vandraren i natten"; denne vandrare returns again,
säger Sh., men lemnar oss i ovisshet om skälet till hans hemvändande;
det kan visserligen vara hemlängtan, men öfvers. ger dessutom en
antydan om att mörkret öfverraskat vandraren, och detta mörker
må då tillika betraktas, som en symbolisering af den ödslighet han
erfar i sitt inre, då han skilt sig från sin egen själ, förvarad i
vännens barm (109). — C. R. Nyblom har såsom kritiker ofta och
frimodigt uttalat sig för ett rationelt förklaringssätt såsom det rik-
tiga i fråga om metaforer, och opponerat sig mot allt tomt fras-
makeri, som icke innebär en rimlig mening. Någon gång har han
dock i föreliggande samling sjelf begått fel i den riktningen. Då han
yttrar om tiden, att "åt ungdomsblomman ger han sista knycken,
och rynkor lägger han i pannans snö", så frågas: hvad vill i detta
sammanhang pannans snö? Man svarar att det skall betyda pan-
nans hvithet. Visserligen, det kunde också vi begripa, men sam-
manhanget? Med snö förbinder man ovilkorligen ej blott begrep-
pet hvithet, utan ock vinter, köld, växtverldens död, således idel
motsatser mot "”ungdomsblomman”, med hvilken dock här snön"
skulle stå i sammanhang. Och äfven om man skulle abstrahera från
allt annat och blott reflektera på att snön är hvit, hvad säger man
dermed för väsentligt i nämda ställning? Såsom det fält der tiden
lägger sina rynkor, tänker man väl på att pannan förut är slät,
men alldeles icke att hon är hvit, eller hvad färg hon annars må
ha. Skall pannans hvithet i denna sonett (60) blott säga så myc-
ket som dess skönhet (hos Sh. omvändt beauty’s brow), så är en
sådan synonymitet högst oegentlig. När det åter af sammanhanget
kan försvaras, så må vara tillåtet att såder förtäta ett allmänartadt
uttryck till ett konkret, hvarigenom det får större påtaglighet.
<Rost" är ett begrepp så nära förbundet med "ålder", att man
utan betänkande kan tala om begge i samma andetag (104). Äfven
«syndens schakter’" (110) låter väl försvara sig, då det är vanligt
att vid begge dessa begrepp fästa betydelsen af irring eller irr-
gång. Dock är det återigen icke tillåtet, att när det abstrakta ordet
är starkare och egendomligare, utbyta det mot ett mera åskådligt;
tidens garn" (124) säger icke alls detsamma som times love och
times hate, tvärtom äro dessa och dylika talesätt så karakteristiska
för Shakspeares stil, att de icke hade bort försaummas.
Motsatsen mot föreställningens utvidgning är dess inskränkning,
som således går i riktningen från konkret till abstrakt. Ett dylikt
förallmänliggande kan någon gång af det skäl vara berättigadt, att
skaldens ursprungliga uttryck var för enskildt, för mycket beräknadt
på af hans läsarekrets kända, men för andra obekanta förutsätt-
ningar, såsom i 112; säkert är det icke lika bekant och lefvande
för den svenska folktron som det var för den engelska, att hugg-
ormen är döf (jfr King Henry VI, II Part, Ill, 2); öfvers. har der-
för undvikit att gifva adder’s sense efter orden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
