Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillägg - Ytterligare Några ord om: Huru böre en skald öfversättas af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
som oåtergiflig; och detta blifver äfven fallet, om man framför allt
vill och skall sträfva efter ett klart uttryck för det ofta uog gan-
ska dunkla innebållet. Hvarken Shakspeare eller allmänheten vore
nöjda med ett jägtande ordrytteri, som bortskymde meningen. Ord-
lekarnes öfverflöd är icke absolut nödvändigt för dessa dikters skön-
het, ehuru ljudspelet mången gång förhöjer den; ett sådant öfver-
flödande spel med klang kan ej ens sägas vara nödvändigt för so-
nettformen. Den blef det under senrenaissancen, då den italienska
Mariniemens concettimaneér öfversvämmade Europa och äfven i Eng-
land skapade en stil, jemförlig med barockarkitekturens öfverdrifua
dekvration, och hvars x«nillrikaste representant Shakspeare är i sina
episkt beskrifvande dikter, äldre dramer och sonetter. Det var så-
ledes å ena sidan tiden och dess lynne, å den andra Shakspeare
sjelf och hans utomordentliga virtuositet, som dref honom till ett
sådant bijouteriarbete, hvilket dock hos bonom icke döljer den inre
poetiska formen och dess skönhet, men i efterbildning måste ned-
tynga och tillintetgöra denna, då de i originalet lätt förbihalkande
vågspelen med ljud och ord i ett bredare och mindre koncist språk
förfalla till barocka snirklar.
Ingen tvekan kunde således hos mig uppstå i valet mellan den
inre poetiska och den yttre formens återgifvande, för hvilket gran-
skaren ifrar och anser mig icke hafva gjort nog. Skilnaden i upp-
fattning oss imellan ligger väl deri, att han anser återgifningen i
detalj vara så ytterst nödig, hvarför hau vill, att man skall gå taf-
lan så nära inpå lifvet som wöjligt och ransaka hvarje bit med
loupe, för att ej gå miste om det ringaste af den, emedan jag sö-
ker bereda mig en perspektivisk punkt, från hvilken helheten är
öfverskådlig och så mycket af detaljen medtages, som från den
synpunkten blifver uppfattligt. Derför tror jag mig äfven kuuna
påstå, att flertalet af granskarens förslagsmeningar ej skulle passa
i stycke med min öfversättning; men vill han använda dem, så må
han med sitt sätt att se göra en ny öfversättning af sonetterna.
Vi skulle då kunna jemföra och döma, och har granskaren då lyc-
kats åstadkomma ett bättre och trognare arbete, så skall jag säkert
vara den förste att erkänna sådant. Tills vidare fasthåller jag, att
för mig var den inre poetiska formen hufvudsak, hvarför jag ej
allt för mycket ville nedtynga skaldens tankar med en mer eller
mindre klumpig tillyxning af figurer, som dock ej på långt när
kunde gifva en riktig föreställning om hans nyckfullt geniala slän-
gar på den poetiska pikturen.
Detta om grundsatsen! I afseende på dess tillämpning har jag
att åberopa öfversättningen af sonetterna i dess helhet, medan gran-
skaren tydliggjort sin åsigt genom de bilagda förslagsmeningarpa.
Han har i afseende på dessa yttrat, att han i flere fall bibehållit
mina konstruktioner och rim, och der detta icke skett, kan mitt
rimsystem »med föga möda förändras så mycket, som den nya ord-
ställningen fordrar». Jag tackar ödmjukligen, men kan icke hafva
den äran att lappa mitt kläde med främmande klutar, ty dels passa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
