Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillägg - Ytterligare Några ord om: Huru böre en skald öfversättas af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
»herreqvinnad> kuuna vi icke säga, och granskareus »herre-herska-
rinna» är väl icke illa funnet, men är återigen långt och tungt,
likasom hela tonen i de fyra öfversatta raderna med deras qvinliga
rim, något som jag, på grund af svenskans naturliga böjelse för
blandning af manliga och qvinliga, i samma qvartrin alltid undvikit.
I 4 kallar granskaren bilderna från köpmanslifvet »abstraktare»
än den af mig inkastade om »lifvets elf». Mig förefaller det tvärt-
om. Denna köpmansbild är fullt realistisk och konkret samt utförd
med en omständighet, som ger en fullständig åskådning, då der-
emot »lifvets elf» är mera blekt och abstrakt idealt samt valdt med
flit såsom motsättning mot den omgifvande kontorsverlden, och
det motsvaras i texten af ett lika abstrakt och allmänt uttryck,
nämligen naturen, som kallar dig bort». Låt oss för öfrigt kom-
ma öfverens om, att all poesi har en del stående uttryck, som äro
mer eller mindre allmänt använda och ligga till hands i den gamla
rustkammaren. Huru man än sträfvar att hålla sig fri från sådana
allmänna talesätt och uttryck, slipper man dock icke ifrån dem.
Sådana äro »lifvets elfo, ”pannans snöp, >lockarnes flod», »tidens
haf», »minnets» och »glömskans våg», öfver hvilka granskaren kla-
gar. Det är med dem som med vissa stående figurer i musiken:
de höra med till en viss tid och falla bort en gång för att då er-
sättas af andra. — I samma sonett har jag skrifvit »ditt eget jagP,
då granskaren vill hafva »ditt eget sjelf». Eu sådan öfversättning
ligger så nära, att granskaren borde hafva kunnat förutsätta en be-
stämd orsak för min tolkning. Det är helt enkelt den, att jag ej
ansåg mig från språklig synpunkt hafva rätt att göra sjelf till
substantivum. För saken i öfrigt har det rakt ingen betydelse.
I 6 erkänner jag öfversättningen vara fiffig och användbar.
I 17 deremot är >metrar» fult och >metrar mäta» tungt. Re-
dan i mitt uttryck »vackra takter» ligger ju en ljudklang
I 26 är ljudltkheten fintlig, men versen blir tungrodd, och att
"återgifva »wit> med »skicklighet» blir alltid oegentligt.
I 35 återfinnes samma fintlighet, men äfven samma tyngd i
jemförelse med originalet. Der halkas lätt och omärkligt öfver de
båda likartade stafvelserna, medan i svenskan »sinnrikhet» och »sinn-
lighet» draga allt för mycket uppmärksamheten åt denna yttre sida.
I 40 erkännes anmärkningens riktighet, hvad angår första ra-
den, ehuru den är af föga betydelse. Men hvad den senare an-
märkningen, angående återgifvandet af det dubbla »love», beträffar,
blir meningen aldrig klar och begriplig, utan att denna oväsentliga
formsak offras.
I 43 är detta ännu mera fallet, ty hvilken menniska kan för-
etå, huru »en drömsyn» kan ge »ljusdunkel>? Detta senare har
kommit med såsom wotsättning mot »dunkelt ljus» (se Gildemei-
ster). Men i texten är det icke ögonen, som få »ljusdunkel» af
»drömsynen», utan ögonen, hvilka äro »darkly bright», se klart i
mörkret. Det är detta senare, som för mig varit hufvudsak: versen
utförd skulle heta: »Och i dess ljusdunkel jag dunklet just betrak- :
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
