Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
: HISTORISK LITERATUR. 143
sterne hos adeln med den frågan, "om Drottningen skulle krönas
till land och rike eler till tullar och acciser"; och då adeln, som
fann sin ställning bekymmersam, dröjde att svara derpå, framställde
de ofrälse stånden genom utskott sin mening för drottningen. Hon,
som troligen endast ville begagna de ofrälse stånden mot adeln för
att genomdrifva Carl Gustafs erkännande såsom ärftlig tronföljare,
men icke ville under sin regering företaga en reduktion, hvars nöd-
vändighet hon dock insåg, sökte förmå de ofrälse stånden att af-
stå från sitt yrkande. Efter en liflig ordväxling med deras utskott,
hvari hon förestälde dem, att de ingrépo i majestätets rättigheter,
förmådde hon dem att ur sina svar på rikssalen borttaga yrkandet
på reduktion "för de främmandes skuld, med hvilka staden är
uppfyld"; hvaremot hon lofvade, att de in privato skulle framdelos
få för henne utveckla de skäl, som de hade att drifva detta verket.
Det blef dervid. Någon fordran på reduktion blef ej på rikssalen
framburen; men deremot framlemnade de tre stånden till drott-
pingen en gemensam protest mot: kronogodsens afhändande, hvilken
drottningen emottog med försäkran att ej vilja aldeles afslå en re-
duktion, ehuru hon under närvarande förhållanden såg sig nödsa-
kad att ej tala derom, på det upror ej måtte förorsakas.
I denna märkvärdiga protest yrkas återlösen af sålda och för-
pantade gods, indragning af donerade; attintet gods må everldeligen
säljas eller bortgifvas, och att om nöd tvingar till förpantning, bon-
den må äga företräde till panträttighet på sin gård. Drottningens
rätt att reducera bevisas af landslagen, äldre stadgar och riksdagsbe-
slut. Sin egen rätt att derom påminna grunda stånden ej blott
på den öfverhängande nöden och faran, utan ock på allmogens ed
i landslagen att "styrka konungens våld och all konungslig rätt".
De vilja ej ingripa i den kungliga myndigheten eller föreskrifva
K. Maj:t något; ty "K. Maj:ts tillbörliga makt och myndighet är
vår frihetsstolpe". Dock framställas åsigter, som hittils voro ohör-
da. "Lagen stadgar, att riket bör sin särskilda egendom hafva,
som menige riksens ständer konungen förtro tillbörligen att
regera och ’förestå, på det han deraf må underhålla hofhållning
och regemente. Och fast konungen till riket kan ärfvande vara,
så blifva dock dessa gods och gårdar riksens patrimonium, som
af enskilda hvarken begäras eller besittas böra annat än till län
och lösen”. Att arfriket ej häruti gjort någon förändring, bevisas
dels ur Gustaf I:s testamente, som förbjuder att ärftligen afhända
något, dels af Riksens ständers förklaring, att Sveriges lag skall
förblifva oförändrad", så att man icke säga kan och bör, att nu
med regementet annat skäl är, sedan det arfrike blef, än det till-
förene var, då konungen valdes, efter sådana distinctioner och sub-
tiliteter genom testamentets uttryckliga ord och ständernas be-
fallning förekommas och liusligen förläggas”. Kronogodsen voro
alltså ett fideicommiss, hvars förvaltning riksens ständer anförtrott
åt konungen; dock så att han dervid vore bunden af lagen, mot
hvars öfverträdande ständerna ägde att protestera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
