Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Strandens Sagor, en runa från Gutarnes ö af P. A. Säve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 STRANDENXS: SAGOR.
i lamd och öfvade strandhugg eller kämpade sina vilda stri-
der, brände, dråpo och härjade, vunno eller blefvo slagne, hvarefter
de med svärd och sköld lades till hvila i de ofantfiga sten- eller
kummel-skeppen, af hvilka det & Ansarfve-branden uti Tofta på
Gotland är 160 fot långt och 30 fot bredt samt har 5 fot höga
stäf-stenar. — Märkligt är, att våra fiskares små båtar i grund-
teckningen än i dag nära likna dessa fornålderns väldiga stenskepp.
Dessa forntida skeppssättningar eller grafskepp af många slkag,
hvilka flerstädes finnas "tängda” (sammanbundna) stäf vid stäf, lik-
som seglade de i hvarandras kölvattenv, föreställa sålunda på torra
landet — såsom vid Varbos i Sanda — hurusom <Nor-
dens vikingar på sina guldhöfdade drakar i svunna tider drogo
till slags och kämpade på Österhafvets vågor. Hvardera af dessa
"4 skepp är 24 till 30 fot långt och 8 till 12 fot bredt, samt äro
deras gemensamma stäfstenar 6 till 7 fot höga.
Så ha i otalda århundraden böljorna kring Gutarnas Ö varit
plöjda af otalda härskaror och folkstammar, eller sagornas vildmän
som först flottade sig hitöfver, vikingar som här offa hade sitt stam-
håll, vapendjerfve väringar, Hansa-män på sina godsskutor och de
öfverdådige Fetaliebrödernas rof-flottor, ja kristendomens budbärare
med svärdet i hand: och alla ha” de blodat hennes stränder, hållit
vapenskiften på hennes mark och plundrat hvarandra, samt derefter
stundom dragit vida ut i verlden. Det mesta af liken, skeppen,
vapnen och de roffade skatterna slukades af djupet, hvarest de ligga
utan märke och pryda hafsfruns salar. Men, sedan den fornlynte
odlaren sett det brinna för skatt, ofta med blå trolleld, öfver någon
af de otaliga stenvårdar och minnesmärken, som här öfverallt fin-
nas qvar, lyckades han ej sällan genom hemliga konster undandraga
den godsvaktande draken hans glindrande skatter. Men vida rysligare
minnesmärken än de mosslupna stenskeppen och dödsvårdarna radar
stormen i sitt raseri upp på Öns kuster, näml. vrak och spillror af hvit-
nade skepp, som förlist, hvarvid ofta rika varuskatter sköljas in på
stranden. -— Allt detta, både de eviga striderna allt från våldets
äldsta tider samt det röda guldet, har färgat lynnet hos alla öbo-
ar, och för dem, hvilkas hem en gång uppstigit ur hafvets blåa
djup och som bo mellan himmel och vatten, går allt i blått, men
vid stränderna randas det stundom af rödt.
Folket, som öfver hafvet allraförst dragit ut till Ön, voro vil-
dar samt närde sig såsom fångstmän och fiskare; och, då åkerbruk
ej fanns eller länge var ringa och föraktadt, voro också Gutarne
i allo och alltid hänvisade till hafvet, hvarföre de, under mörkrets
långa tidehvarf med svält och ständiga förödande anfall, städse
måste lefva såsom vikingar, fribytare eller köpfarare med väpnad
hand. Alltså, ständigt drifne tillbaka till sin moder, det storm-
folla hafvet, af hvars grundlynne och danad deras väsende är
sammanblåst, har deras sinne blifvit stormstäldt och oförväget,
så att de ofta rjogakta sitt eget Jif och andras, när en häftig lidelse
Jagar det gamla vikingablodet i svallning. — Derföre dref strand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
