Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292 KYRKA OCH STAT I NITTONDE ÅRHUNDRADET.
"full rätt att henne förvägra. Allt hvad ur de liberala grund-
satsernas rustkammare drages fram till försvar för den katolska
kyrkans frihet framstår som fraser utan mening, om man blott be-
sinnar, att denna kyrka förnekar dessa grundsatsers förutsättning.
För att den katolska kyrkan skall kunna af staten betraktas
såsom en fri association, eller såsom ett privat samfund af vanlig
art, måste hon således mätas med ett annat mått än sitt eget och
behandlas under den förutsättningen, att hon hvarken är eller kan
blifva hvad hon sjelf vill vara. Men en sådan fiktion tillhör ej den
teoretiska statsrättens område utan faller under den praktiska poli-
tiken. Den praktiska politiken kan ju t. ex finna antagligt, att
de anspråk, som denna kyrka hyser, i våra dagar hafva det bästa
korrektivet i sin egen orimlighet, att hennes hot emot statens suve-
ränetet lättast göres oskadligt genom en politik, som ignorerar det-
tamma, och att om staten blott fullständigt drager sig tillbaka från
all beröring med deuna sin fiende, skall "tidsandan" och folkets
sundå förstånd, dekreterna och dogmerna till trots, småningom göra
äfven denna kyrka till hvad hon bör vara — en korporation, som
erkänner statens rättsliga suveränetet. Den praktiska politiken
opererar i sådant fall med någonting helt annat än liberala grund-
des Kirchenrechts p. 322). Men likasom den gamla striden mellan papal-
och episkopalsystem, i afseende å frågan om högsta lagstiftningsmakten i
kyrkan, är genom ofelbarhetsdogmen afgjord till det förras förmon, så
hafva ock i afseende & jurisdiktion och förvaltning i diöceserna de pa-
pala anspråken genom samma dogm erhållit absolut giltighet. Ty det
heter derstädes bland annat: »Om derföre någon säger, att påfven vis-
serligen har uppsigts- och lednings-embetet, men ej den fullständiga och
högsta jurisdiktionen öfver hela kyrkan, ej blott i saker som röra reli-
gionen och sederna, utan äfven i allt hvad som rör disciplinen och sty-
relsen af den öfver hela jorden utbredda kyrkan; eller att påfven be-
gitter blott den större andelen, men ej hela fullheten af denna högsta
makt; eller att denna bans makt ej är en bordinaria et immediatap vare
sig öfver alla och en hvar kyrkå eller alla och enhvar kyrkans herde eller
ledamot: han vare fördömd»p. Det är denna p»potestas ordinaria et imme-
diata» som påfven förut ej obestridt egt inom diöceserna; det är denna
som nu gör honom till den ende, absolute och enväldige biskopen, bi-
skoparne till hans vikarier och alldeles osjelfständiga verktyg. Öch
detta är icke blott ord, utan full verklighet, så godt som någonsin pre-
fektens beroende af en fransk minister.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
