Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Kyrka och Stat i nittonde århundradet. III. af Hans Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKA OCH STAT I NITTONDE ÅRHUNDRADET: 353
denna höghetsrätt och häfda sitt en gång förvärfvade oberoende.
Under de parlamentariska förhandlingarna var det centrumspartiets
ideliga tal, att genom dessa lagar vore den katolska kyrkans till-
varo förnekad och omöjliggiord, att de tillsammans bildade ett sy-
stem af förföljelse, jämförligt med våldshandlingarna under Ludvig
XIV mot protestantismen, att för katolikerna ej återstode annat än
att skudda stoftet af sina fötter och utvandra från den preussiske
monarkens stater, och att Guds och samvetets bud måste förhindra
hvarje rättrogen katolik att lyda dylika statens lagar. Man talade öppet
om det "katolska partiets" beredskap att upptaga den af regeringen
utkastade "stridshandsken”, man uppstälde som program”) att
Tysklands katoliker måtte sluta sig tillsammans såsom »en makt»
emot det alltigenom protestantiska Preussen; i den ultramontana
pressen förkunnades helt enkelt, att sådana lagar som de preussiska
kunde ej för katoliker ega förbindande kraft, att domar fälda på
grund af dessa lagar måste trotsas med våld. Och för att intet skulle
fela i öppenhet, mottog den preussiska landtdagen en den 5 Febr.
1873 af samtlige preussiske biskopar undertecknad adress, hvari för-
klarades, att »om lagförslagen blefve antagna, så kunde ingen ka-
tolsk kristen och än mycket mindre en prest eller en biskop, utan
att på det djupaste förneka sin tro, erkänna dem eller frivilligt un-
derkasta sig dem.» Detsamma hade biskoparne kort förut i en ge-
mensam längre »Denkschrift» af den 30 Januari utförligen framställt
för regeringen, hvarvid de såväl afgjordt bestridt statens rätt att
utfärda dessa lagar, som bestämdt nekat att ställa sig sådana bud
till efterrättelse.
Hvarken hotelserna och trotset eller vädjandet till de liberala
grundsatserna kunde dock hjelpa; så väl de nykonservative som
större delen af framstegspartiet gjorde gemensam sak med de na-
tional-liberale. För framstegspartiet var det naturligtvis ej utan
sina betänkligheter att genom en lagstiftning af denna art öka re-
geringens redan förut nog stora makt, men Virchow, som uttalade
dessa farhågor, tillkännagaf tillika, att i den ställning, hvari staten ’
nu befann sig, gafs det äfven efter deras mening ej aunat val än
att med lagens makt tvinga detta kyrkosamfund tillbaka till ce: mera
underordnad ställning. De fyra lagarne antogos med ganska stor
majoritet af de bägge husen och stadfästades af regeringen den 11
Maj 1873. |
Och så är nu den väldiga striden på allvar börjad. Man
måste häpna vid tankeu på, hvilka följder dessa lagar kunna och
böra. medföra. D:r Falk antydde, att de endast utgöra en inled-
ning till en hel följd af lagar, afsedda att ordna statens förhållande till
de kyrkliga samfunden; men i sjelfva verket behöfs det ej mer än
dessa för att göra brytvingen fullständig och framtvinga de mest
oroväckande slitningar inom samhället. Man kan lätt tänka sig,
+) Bisk. v. Ketteler, »Die Katoliken im deutschen Reiche», Mars
1873, p. 4. |
Svensk Tidskrift. 1873, 4:de häft. 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
