Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Moreto i svensk öfversättning af A. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
488 MERETO I BVENSK ÖFVERSÅTTNING.
hjertas tillstånd och erbjuder sig sjelf såsom en erfaren qvinnokän-
nare att hjelpa honom tukta prinsessans högmod. Måhända skall
man i förstone tycka denna förändring vara till det bättre. Men
det visar sig icke så, då man besinnar hvad inflytande densamma
har på teckningen af Carlos karakter. Carlos är i den svenska
pjesen en på en gång svag och passionerad, nästan sentimental
natur, som något erinrar om sin namne hos Schiller, och som blir
sjuk efter hvarje handling af onaturligt uppdrifven sjelfbeherrskning.
Hos Moreto är han med all sin passion för Diana en äkta spanjor,
som sjelf fattar sin plan och ej så mycket ligger i händerna på be-
tjenten som i den svenska öfversättningen, der han jämt låter sig
af denne läras och uppmuntras, låt vara att han på sistone öfver-
träffar sin lärare. Med ett ord: Dahlgrens don Carlos tvingar
sig till att vara stolt, Moretos är det verkligen, om än äfven han
momentalt dukar under för, sir lidelse och då måste hemta luft i
häftiga monologer och förtroenden åt tjenaren, som, i utbyte ger
sina råd. Härigenom blir kontrasten, spänningen, striden mellan
prinsen och Diana mycket kraftigare, och pjesen gör mera skäl för
sitt namn. Man betrakte och jämföre maskeradscenen (II, 6), detta
praktstycke af så väl fina växlingar som vulkaniska utbrott i de
båda hufvudpersonernas kärslolif. Den spanske Don Carlos glöm-
mer sig visserligen och förråder för Diana sin böjelso, men han
blir icke vanvettig; och när han hemtat sig och söker godtgöra sin
faute med att föregifva det kärleksförklaringen varit spelad, finna
vi honom icke med ett tvunget skratt vilja bemantla sin inre upp-
rördhet, utan med fullkomlig fattning yttrar han, iskallt och bitande,
sin förvåning:
Yo querer de véras? Yo?
Jesus, qué error! o. 8. v.
I öfverensstämmelse med deuna skärpa är ock hos Moreto
Dianas strax derpå följande bestörtning och förtviflan så mycket
lifligare. Vi ha härmed vidrört prinsessans karakter, der vi ytter-
ligare ha att anteckna en och annan förändrad skiftning, som icke
bidrager tiil att komplettera densamma, snarare tvärtom. Man frå-
gar sig gerna, hvad orsaken kan vara till prinsessans kalla stolthet
och utomordentliga ömtålighet om sin virginité. Till en del ligger
förklaringen i hvad Perin på ett ställe yttrar (I, 1):
Vår dame är en studerad dame, dess värre,
Ocb sina nycker, sitt grillfängeri
Hon kallar sjelf — hvad tycks? — filosofi.p
Snarare än en Diana, är hon således en Minerva; i likhet med
denna gudinna omfattar hon hällre förståndets lekar än kärlekens.
Hos Moreto framträder tydligt denna vigtiga sida af prinsessans
personlighet, hvilken i öfversättningen knappt finnes antydd. Det
är t. ex. den, som möjliggör den klyftiga diskursen med Cintia
(alias Laura) i I, 5 af originalet, angående slägtskapen mellan kär-
lek och tacksamhet; samma egenskap är ock orsaken till att hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
