Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Edv. Alkman: Viktor Rydbergs nya arbeten (Dikter, Vapensmeden)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIKTOR RYDBERGS NYA ARBETEN. 23
- - - - - - - -
så med hans berömda prosa? Kanske är jag ensam om mm uppfattning, att
Rydbergs tankar icke bära hvardagsdräkten med samma osökta behag som
festskruden. Äfven när skalden uttrycker de hvardagligaste saker, sker det med
-ord, som kunnat inpassas i en predikan. Jag vill ej säga, att Rydbergs prosa
•
ens någonsin går på styltor, men ibland förefaller den mig använda kotnrn,
·som, ehuru en antik uppfinning, ej torde vara bästa medlet att göra modern
vrosa klassisk.
Idekretsen i »Vapensmeden» är så Rydbergsk som möjligt. Konceptionen
känna vi från »Den siste Athenaren », hvars konflikt i sina hufvuddrag är om-
-flyttad till ett annat tidehvarf, den svenska reformationstiden. Motivet är sarn-
manväfdt af många trådar: det nya i tiden korsar det gamla, dogmen vill sätta
sin boja på andlig frihet, vetenskap står hårdt mot konst, religiös fanatism mot
tidens ädlaste humanism. Allt detta tyckes gifva dramatiska uppslag, men för-
fattaren lägger ut handlingen med episk bredd och utan alltför sträng samman-
hållning. I denna olikhet mellan innehållets beskaffenhet och formens ligger
arbetets största konstnärliga svaghet. För öfrigt lär det nog kunna framkalla
stridiga omdömen. En naturalistisk kritik borde i »Vapensmeden» finna
god anledning att hugga in på fel, som 1 dess ögon äro dödssynder. Den
skulle börja med att beklaga, att trots de naturalistiska ideernas trettioåriga
herravälde en af tidens största intelligenser är trånghufvad nog att tro på den
historiska romanen, som dock borde vara en antikverad konstform. Det är ett
påstående, som långt före detta är bevisadt - icke sannt? – , att skalden
omöjligen kan göra modellstudier af människor, hvilkas kroppslighet han aldrig
skådat. Och utan modell - kroppslig modell - hvad är konsten? Med den
omutliga konsekvens, som ju är denna kritik egen, skulle den därefter råda ej
blott »Vapensmedens» författare, utan hela mänskligheten att med första lägga
bort historiska studier, hvilka äro fullkomligt onyttiga, enär de aldrig leda till
exakt visshet.
Jag medger, att sedd med naturalistisk synvinkel »Vapensmeden» är en
galenskap. Jag tror också att en och hvar, som i Vapensmeden söker en
sederoman eller en historisk tidsbild, skall erfara en viss missräkning, äfven om
han har helt andra begrepp om historia än naturalismen. Men den, som be-
dömer »Vapensmeden» hufvudsakligen från historisk synpunkt, visar sin oför-
måga ~tt låta »detta vara detta», att tränga ned till författarens verkliga inten-
tioner. Tyngdpunkten i »Vapensmeden» är ej historisk, utan filosofisk. Den
historiska formen är blott en förevändning, en n:ystifikation. I sig själf är detta
så mycket mindre förkastligt, som mystifikationen är ett af de rikaste medel,
med hvilka konsten verkar. Men man kunde ha skäl att önska, att den i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
