Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - E. G.: Teater-revy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER-REVY.
i fall han ej finge se det alls, utan man i stället sade honom; att sådana stycken
som »Egmont» sedan fem och tjugu år varit så godt som bannlysta från våra
skådebanor. När det gäller ett så stort mål som att åter bereda plats för det stora
skådespelet, är dock hvarje försök, om ock ej lyckadt, berättigadt. Här gäller
lika mycket som någonsin, att man måste krypa innan man kan gå. Och det
att våra fäder gått säkert och skönt, bör blott sporra oss att raska på med
krypningen, på det vi snart må kunna stå på våra ben, vi också, men får ej
nedslå vårt mod, så att vi frivilligt ligga kvar i vaggan.
Nu kan det ej nekas, att äfven de måttligaste anspråk, hvad spelet be..
träffar, på många händer ej blefvo fyllda. Fröken Zetterbergs Clärchen v~u
afgjordt den konstnärligt värderikaste prestationen. Men ej heller hon var riktigt bra
hela tiden. Fröken Zetterberg behöfver de stora, starka, upprörda scenerna för
att göra sig gällande, Clärchens barnsliga glädtighet och blyga kärlekslycka i första
akten få ej nog enkla och friska uttryck. Men från och med Egmonts entree, från
och med det lidelsefulla språnget i hans armar stämde det, som fröken Zetterberg
kan gifva, bättre öfverens med rollens kraf, och i scenen på gatan förenade sig de
bägge faktorerna till ett resultat af gripande tragisk bredd och högt pathos. I
den sista scenen med Brackenburg förmådde skådespelerskan ej rätt fylla ut
sina egna intentioner. Fröken Zetterberg har i en stor skola gjort 1ärospån af
plastik i stor skala, hvilka passade förträffligt i Egmonts drömsyn i sista akten,
af hvilken skådespelerskan nu gjorde ett litet mästerstycke i plastik och dra-
peringskonst. Men i Clärchens sista scen verkade de stora gesterna något
poserande, bristen på yttre corpus gjorde, att man, trots den själffullhet, som
alltid präglar fröken Zetterbergs uppträdande, hade en plågsam känsla af, att
det varit bättre, om hon anlagt scenen något enklare.
Herr Engelbrecht visar i Egmonts roll förtjänster och fel af motsatt slag.
Han är snarare för mycket kropp och för litet själ. En god och säker rutin
gör, att han har sina präktiga yttre medel i sin hand, om han vill, och ej be-
höfver slå öfver, om han ej vill, dess utom är hans begåfning ej af det personliga,
känsliga slag, som leder in på nya, obanade, farliga stigar. Utom den vackra stäm-
man och de lugna, värdiga rörelserna voro herr Engelbrechts förtjänster mest
af negativt slag och bestodo däri, att han undvek faran af allt slags skrik och
rusning. Och då dessa förtjänster ej alltid återfinnas hos honom, böra de så
mycket mera aktningsfullt erkännas. Men af det hos Göthes Egmont viktiga-
ste draget, af den glädjens, det älskvärda lättsinnets och ridderlighetens sol-
skenslika glans, som bör bländande hvila öfver honom, fanns i herr Engelbrechts
framställning ej mycket. Herr Ranfts Alba utmärkte sig för en god mask
men för resten för just ingenting, vare sig af godt eller ondt. Herr Hjertstedts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
