Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - E. G.: Teater-revy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER-REVY. 99
Ferdinand hade mycken fart, kanske väl otyglad, i känsloutbrotten. Herrarne
Olsson och Henrik.son gjorde ett par af de viktigaste folkrollerna ganska bra.
Och därmed torde allt vara sagdt, som af en välvillig kritiker kan och
bör sägas om utförandet af » Egrnont» å vår k. operascen. Herrarne Johan-
sons och Strömbergs Brackenburg och Oranien går jag helst förbi med akt-
ningsfull tystnad, men måste då tillägga, att aktningen gäller det goda, de
åstadkommit i andra roller; deras uppträdande i Egmont ingaf blott medli-
dande, att de skulle behöfva spela roller, om hvilkas lyckliga återgifvande de,
efter resultatet att döma, utan tvifvel själfve djupt misströstade.
Mot reg1en tror jag, att många befogade anmärkningar kunde göras.
Första aktens folkscen gick bra, ej så den följande, då Vansen uppträder. Det
fåtal korister, som representerar det nederländska fo]ket, grupperas på ett
tröttsamt sätt, ett par borgare sätta sig ned på gatan(!) för att höra på Van-
sens tal, de öfrige stå omkring prydligt ordnade på ett led, ibland går någon
öfver till scenens andra sida, då han har en replik att säga, men ej är detta
verkligt lif, naturlig rörlighet! Styckets längd hade tjänat som förevändning, att
Margarethas af Parma belysande roll utelemnats, fastän teatern hade fru Dorsch~
som kunnat framställa den. En scen, som totalt förfelade sin verkan på grund
af sceneriet, var scenen mellan Alba och Egmont. Alba får ej slå sig ned som
domare i en stor stol och låta sin ädle gäst blifva stående framför honom,
han skall vara inställsam och bakslug för att hålla honom kvar och snärja ho-
nom, eJ stursk och utmanande, liksom för att imponera på grefve Egmont.
»Jeppe på berget» är väl den Holbergskomedi, som blifvit mest spelad i
Sverige, detta på grund af de utmärkte norsk-danska gäster, som haft rollen
på sin repertoar. Och den svenska publiken tyckes tillfullo kunna fatta den
sorglustiga historien om den ständigt bränvinsdrickande bonden. Herr Holm-
quist har i denna roll tagit ett steg utom sitt vanliga rollfack och tagit det
med stor heder. Det finnes mycket af Johannes Brun hos hans Jeppe, men
det hade varit förmätet och oklokt af herr Holmqvist att försöka sluta ögonen
för det, hvad han måste hafva lärt för denna rolls grundläggning och detaljer
af sin norske vän och gamle gäst. Lyckligtvis står och faller detta stycke med
hufvudrollen, så att när herr Holmquist lyckats, är allt bra. Få torde de skå-
despelerskor inom det äldre facket vara, som så litet passa för Nillas roll
som fru Strandberg, och få de roller, för hvilka hon så föga passar. Denna
fina, rococograciösa markisinna, Marcellina eller hofmästarinna klampar nu i
väg med sina träskor, så godt hon kan, skriker och knyter näfvarne åt sin
Jeppe, men har intet af den koncentrerade, råa kraft, som rollen fordrar. Ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
