Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 4
- Nathan Söderblom: Kristendomen och den moderna tidsandan. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTENDOMEN OCH DEN MODERNA TIDSANDAN.
öfverväldigas af denna hans tillförsikt till sig själf, så få vi upplefva, att
vi befrias från syndens skuld. När dessa bägge moment förenas i det
intryck Jesus gör på oss., när vi hos honom erfara det goda ·såsom en
på samma gång dömande och räddande makt, så uppstår vår tro på
Gud. Ty i hvad vi så erfarit af Jesu person slår det oss med ornedel-
barhetens visshet: Här möter mig en öfvervärldslig kärlek 1 Först på den
vägen lära vi att känna Gud. I Jesus af Nazareth kommer Gud oss till
mötes och upptager oss till sina barn. Af ålder bekänner kyrkan Kristi
gudom. Därmed kan ej menas annat, än att han är Guds fulla uppen-
barelse, d. v. s. att hos Kristus möta oss just de egenskaper, hvilka den
kristna religionen räknar såsom väsentliga hos Gud. De äro nåd och
trohet och herraväldet öfver världen.
Inför den kärlek, som Jesus uppenbarar, veknar syndarens hjärta.
Synden består ytterst i hans bortvändhet och skilsmässa från Gud. Men
Jesu kär]ek borttager räddhågan och vänder människans hjärta till Gud
i förtroende. Däri består återlösningen.
* *
*
Kristus och tron framträda i Ritschls åskådning i viss mån båda
såsom »deus ex machina». Det berättigade intresset att värja bådas
gudomliga värde har beröfvat dem hvarje förmedling i n1änniskonaturens
anlag och i utvecklingen. För båda har Ritschl endast en förklaring:
de äro undret 1 Kristendomens höga egenart göres gällande med den
exklusivitet, att hvarje relativt betraktelsesätt åf religionerna i själfva
verket är uteslutet. Historien ger oss intet medel att förstå Kristus.
Den, som erfarit det enastående värdet af hans personliga lif, är, menar
Ritschl, ej böjd för jämförelser.
Samma är förhållandet med människans religiösa lif. Det lösryckes
från hennes väsen. Om ett i människonaturen själf boende religiöst an-
lag, om en i hvarje mänsklig individualitet nedlagd gudagnista vet Ritschl
i grunden intet. Man kan icke värja sig för det intrycket, att det and-
liga, det specifikt personliga för honom icke hör till människans väsen,
utan är något, som hon genom utvecklingen i sarnfundet producerar
- som Gud hos henne producerar - och förbinder till ett helt, till en
mänsklig personlighet. Jag hänvisar till citatet om Kristi gudom. . Här
är öfvergången till Locke och Comte icke svår. -
Ritschl är liksom hvarje empiriker stark, när det gäller att beskrifva
det historiska förloppet. Men såsom en1piriker begår han ock det felet,
att låta sakens utansida vara dess förklaring. Han tager bort begreppet
potentialitet. Historien blir för honom ej väsendets framträdande i mång-
faldiga manifestationer, i allt fullkomligare rikedom; nej, den är allt ige-
nom skapande. Ett exen1pel. Vi sågo, huru Ritschl förklarade religio-
nens uppkomst ur människans behof att vinna herravälde öfver världen.
Hans motståndare 1nena, att detta ar ett neddragande af religionens vä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Nov 18 14:03:19 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1892/0123.html
