Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Nathan Söderblom: Kristendomen och den moderna tidsandan. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IIO KRISTENDOMEN OCH DEN MODERNA TIDSANDAN.
sen. De tala om den gudomliga afbilden hos människan, om det i
mångfaldiga former frarnträdande, outplånliga behofvet af gen1enskap
med Gud. Min tanke är, att båda hafva rätt. Ingen skall kunna för-
neka den psykologiska sanningen i Ritschls förklaring. Hvilken männi-
ska har ej lidit under trycket af att känna sig bunden i naturens vilje-
lösa kedja? H vilken har ej trängtat till . frihet och andligt herravälde
öfver världens nöd? Och huru mången har ej funnit förlossningen i
evangeliet: Gud är kärleken? Ritschl gifver en träffande skildring af
förloppet, när en människa blir en kristen, och vi kunna ej nog tacka
honon1 för att han i materialismens och pessimismens och själfmordens
tvinsjuka tidsålder har framhäft just den 11ärldsöfvervinnande kraften i
den kristna tron. Men vi få ej stanna härvid, när vi forska efter reli-
gionens väsen. Vi få ej nöja oss med att taga den kristna gudstanken
såsom ett medel blott för herraväldet öfver världen. Vi må gå djupare
och se grunden till religionen i den till människans väsen hörande Guds-
gemenskapen, åt hvilken Augustinus gaf det klassiska uttrycket: »Tu fecisti
nos ad te, et inquietum est cor nostrurn, donec requiescat in te.»
Af hvad vi sade om trons uppkon1st, framgår till evidens, att den-
samma icke är ett försanthållande. Sådant är katolsk tro. Men Ritschl
menar, att äfven bland protestanterna har en uppfattning af tron blifvit
bofast, som ej är evangelisk. Man räknar till tron instämmandet i en
hel del satser, som kyrkan upptagit ur Skriften eller annorstädes och
proklamerat såsom sina. För att vara kristen, menar man1
fordras att
erkänna sanningen af hvad kyrkan och Bibeln lär. Huru mången kristen
talar ej om svåra anfäktelser’) om sin hårda kamp med inre tvifvel och
otro. Och när man undersöker förhållandet, finner man, att han i likhet
n1ed tusende kristna är i färd tned att utföra på sig ett andligt själfmord,
ett »sacrificium intellectus», i det han vill intvinga sitt förnuft i en mängd
satser och 1neningar, om hvilka han ej kan ega eller åtminstone ej ännu
eger någon inre öfvertygelse. Och detta pinsan1ma bemödande räknas
såsom en välbehaglig gärning, som Gud fordrar af oss! Nej, säger
någon, »det är grym villfarelse, när man tror, att vi kristna äro af Gud
bestämda att lefva såsom andliga parasiter på andras tankar. Vi ?kola
icke vara några parasiter, utan vi skola lefva af vår egen tro.»
Trons kunskap är intet sådant, som andra kunna öfvertyga oss om.
Ingen vetenskap kan bevisa dess satser. Vi kunna ej mödosamt träna
oss därtill. Tron är en fri inre erfarenhet af en öfvervärldslig makt,
som binder oss med sin oändliga kärlek. Just i den absoluta under-
kastelsen under Gud, som så blir oss lika viss som vårt eget lif, besitta
vi en kristen 1nänniskas fullk01nliga frihet.
Ritschl eger däri sin egentliga positiva förtjänst att hafva i en tid.,
som dels lider af pietismens urvattning och högmodigt ödmjuka världs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
