Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Helena Nyblom: »Musiken och dess mästare» af Anton Rubinstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MUSIKEN OCH DESS MÄSTARE. 115
dennes orkestration »imposant, men enerverande, ofta monoton», röja brist på
ekonomi och omvexling o. s. v.
Rubinsteins jnkast mot Wagners tendenser böra läsas i sin helhet och
noga öfvervägas af dem, som äro af en annan menmg. En så omfattande
-0ch eminent konstnär som Rubinstein kan man icke affärda med att säga -
eller verkligen tro, att han skulle vara oemottaglig för sanningen och skön-
heten i hvilken musikart som helst. Han medger också stora förtjänster både
110s Wagner och Berlioz, men saknar hos dem, som hos alla nyare, naivitet,
»denna genialitetens stämpel» - och fattas icke just denna egenskap i all
1nodern konst?
Rubinsteins memng är på det hela taget den, att efter Schumann och
Chopin har musiken väl åstadkommit intressanta och värdefulla verk, men in-
tet skönt, stort, djupt eller högt, och hans åskådning är den, att koloriten i
·musiken har tagit öfverhand, tekniken har blifvit viktigare än tankarne, ramen
har inkräktat på »taft.an)). - Precis samma fenomen förete alla de andra kon-
·sterna; men skulle man icke kunna tänka sig, att den konstperiod, i hvilken vi
1efva, är ett insamlande af nytt material, hvilket kommande betydande konst-
närer skulle kunna nyttja såsom uttrycksmedel för sina tankar?
Rubinstein visar själf, hurusom de blott tekniska virtuoserna ha haft in-
-flytande på instrumenternas förbättring~ ocb dessa åter igen sporrat kompositö-
rerna till nya deklamations-sätt. I(an då icke också tänkas, att alla de större
yttre medel, som nu uppfinnas och eröfras, en gång skulle komma ett andligt
intresse till godo?
I n1otsatt fall skulle man hylla den tron, att det vore på dekadens med
all mänsklig intelligens och känsla, då musiken dock är det eviga uttrycket
för allt det djupaste mänskliga. - Skulle denna dekadens . vara en blifvande
sannmg, då ha vi onekligen - hvilket Rubinstein också slutar med att uttala
såsom sin tro – nått »Ragnarök», och det är ingen anledning till att sträfva
efter något vidare.
Men den unga generationen har; Gud ske lof, mera hopp om framtiden,
och vår beundran för hvad som en gång har varit bör väl icke utesluta tron
på, att något stort å nyo kan komma, – nej, är snarare en garanti för, att
1ofvande möjligheter finnas i mänskligheten.
Men om de, som älska den moderna musiken, eller i den se begynnelsen
till en ny period i konsten, icke kunna instärnma med Rubinstein i hans me-
lankoliska åskådningar, så skola alla vara eniga med honom, när han talar om
musikens stora perioder och dess epokgörande mästare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
