Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Bernhard Risberg: Några ord om språkriktighet i poesien, med anknytning till O. Levertins dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA ORD OM SPRÅKRIKTIGHET I POESIEN.
Om denna liknöjdhet eller uraktlåtenhet är att beklaga, då poetiska
skönheter därigenom gå för läsaren förlorade, så blir saken allvarsam, då en
i ett eller annat afseende ovårdad diktion lemnas utan anmärkning för att af
en föga granntyckt publik tagas för god. Och betänkligast är, när ovård-
samhet i språkets grammatiska och stilistiska hållning ej möter gensaga. Ty
därvid vedervågas ej blott den poetiska smakens upprätthållande utan känslan
för språkets renhet och korrekthet öfver hufvud. Och denn~ känslas okränkta
fortvaro torde dock för den allmänna bildningen vara af högre värde än
njutningen af de klangeffekter eller andra finesser, med hvilka man måhända
kan yilja ursäkta språkriktighetens åsidosättande. En verklig språkkonstnär
uppnår för öfrigt dylika effekter utan att öfverskrida språkriktighetens råmär-
ken. Allra mest maktpåliggande är, att det allmänna omdömet blir tillbörligt
vägledt, då anledning till anmärkning förefinnes mot författare, hvilka genom
makten af en glänsande begåfning eller redan vunnet namn på förhand ega
allmänhetens villiga förtroende och kommit henne att bortlägga all tanke på
kritik. Då föreligger för den upplysta kritiken en bjudande plikt.
Man skall lätt finna, huru de sista årens vittra alstring i vårt land så
väl på prosa som på vers, - hvad de nyuppträdande författarne beträffar, -
trots alla tekniska framsteg och all virtuosmässighet i olika riktningar, ändock
i allmänhet lider af en viss ojämnhet och bristfällighet i den yttre språkfor-
men. Om orsaken är att finna i likgiltighet för denna del af uppgiften, i svi-
kande språköra eller brådska vid författandet eller möjligen någon annan om-
ständighet, må lemnas därhän. Själfva faktum kvarstår och är allvarsamt nog.
Versskalden kan visserligen till sitt försvar åberopa sig på licentia poe-
tica_
, den poetiska friheten, ehuru detta begrepp i teorien åtminstone numera
ej torde stå i synnerligen hög kurs. Vissa språkliga friheter, främmande för
’
prosan, äro väl i alla språk *) förbehållna åt den bundna stilen, men de äro
af bruket begränsade till vissa områden och kunna ej utan anstöt sträckas vi-
dare. Hit höra utom vissa oegentlighe~er i uttal och betoning (t. ex. sjön så-
som rim på ön) kanske m. m.) en del egenheter i vissa ords form och böjning (t.
ex. ångst, bägar, sinn, mund, helga, rnång, städs, ehur, händren, saknan, skönsta,
<lödde, viste, sang rn. m.), vidare vissa syntaktiska friheter, såsom i fråga om
artikelns användning, satsförkortningar, ord- och satsföljd o. d., i vissa afäe-
enden ett särskildt ordförråd* *) (t. ex. hvi, dädan, svinna, främmad, snarligt,
prål == prakt o. s. v.) äfvensom ett prosaspråket i djärfhet vida öfverträffande
"’) Så heter det redan i Horatius’ bref om skaldekonsten: dabiturque Hcentia sumpt a
decenter1 d. ä. en frihet, brukad med hof, tillvinner sig bifall.
"’"’J Jfr Esaias Tegner d. y:s inträdestal i svenska akademien: om poesiens språk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
