Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Bernhard Risberg: Några ord om språkriktighet i poesien, med anknytning till O. Levertins dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA ORD OM SPRÅKRIKTIGHET I POESIEN.
Ordet ränning måtte, där· det förekommer, vara afsedt att betyda inslag.
Sid. 30 läses nämligen purpurröd ränning med skytteln du slår, och på sid. 32
säges med hänsyftning härpå:
Så vill jag sitta, medan min väfnad
når sin fulländning med inslag och våd.
Botten den dunkla det är min lefnad,
ränningen röd är din kärleks tråd.
Botten torde väl här afse ränningen och ränningen det strax förut om-
talade inslaget. Ordet våd synes äfven stå i någon öfverflyttad betydelse, då
våder ej kunna tilläggas den i väfstolen kvarsittande väfven. Afven sid. 83
har ränning nyss nämnda användning. i Väl oegentliga synas uttrycken: skör-
darns lie och sax (s. 65) och lekarne nyckelharporna zwedo (s. 3 7). Nyckel-
harpan trakteras väl ej genom vridning, utan genom gnidning, något som
rimmet ej heller hade hindrat att säga. Svårtydd är följande fras: som ve af
födslotimma hans ord min varelse jag kände slå (s. 9 7). Af danismer har jag
blott påträffat dorsk (s. 18, 136), landsbyjlicka (s. 68).
Från retorisk synpunkt må framhållas några pleonastiska eller rent af
tavtologiska uttryck, såsom fönsterbrädets timmer (s. 22), grepens skaft(! s. 23),
från trädens bågar ren faller äppelträdens snö (s. 2 .5), skratt af flickor, som
myste (s. 41), mullens sand (s. 48), morgonväkter utan smärta, sorg eller kval
(s. 89), den bleka och hvita döden (s. I I 7). Vidare några matta eller smak•
lösa vändningar, såsom milslånga länder (s. 89), lidelsens sterila kamp (s. 78),
låt mig resignera med den dryck - mz"tt lif mig räckte (s. 109), tårarnes lut
(s. 13 7), som i sammanhanget framställes som en dryck, Herren - - hetsade
till blods liksom ett dre.Jt: hvar svärm af Judas’ vederdelomänner (s. 85).
Till slut må anföras några detaljer i författarens målningar, hvilka väl ej
äro egentligen stilistiskt felaktiga, men som förråda bristande naturstudier vid
utarbetningen.
Sid. 9 heter det om sorgens fåle :
Bli’cken stel mot rymden går,
hufvu~t med dess dunkla hår
han mot marken böjer.
En häst med hängande hufvud kan väl eJ samtidigt blicka ut mot rymden.
Sid. 2 2 skrifver författaren :
Allt djupare blir nattens ro.
Snart skogens sparfvar djärfve
ej längre lämna nödstäldt bo
i flykt mot torpets kärfve.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
