Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Eva Fryxell: Minnen från Värmland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINNEN FRÅN VÄRMLAND. r3r
omständigheter, som i sagan förmälas Sant är, att ett bruk i norra Värmland
flöt ut vid en öfversvämning, men det var ej Ekeby; - sant ä’r, att en gam-
mal dam i nordligaste trakterna af Värmland betedde sig högst manhaftigt,
köpslog med bönderna, hade stor makt mom orten och uppträdde nästan
karlklädd. Som barn såg jag henne en gång hemma på prästgården, och
minnes ännu den gröna saffianskasketten på de gråa lockarna. Men hon var
för öfrigt ej lik majorskan. Hennes rykte var obefläckadt, hon var ogift och
egde ringa förmögenhet. - Sant är, att spöket i gungstolen i salongen vid
Fors verkligen blifvit sedt, men ej af gamla Ulrika Dillner, utan af husets
unga dotter, en r6-årig flicka, sedermera gift och moder till en talrik familj.
Hon har nu redan länge legat i sin graf. Sant är, att ett skrin med manu-
·skript blifvit deponeradt i Svartsjö kyrka (det finnes där ännu) af en högst
-Originell filosofisk fritänkare1 men denne hade för öfrigt intet gemensamt med
farbror Eberhard. Sant är, att en firad dansör klippte foten af strumporna
för att på karlstadsbalerna kokettera med sina små fötter i trånga blankskinns-
-skor, men han hette ej Örnclou och tillhörde icke majorskans klientel. Så-
lunda äro dikt och sanning hopväfda till ett. Knappt finnes ett enda verkligt
-
porträtt, om ej Ferdinands svärmiska, romanläsande moder, kaptenskan på
Berga. Som barn sutto stundom vi syskon omkring henne och lyssnade med
"klappande hjärtan till den mängd underbara sagor och spökhistorier, hon i
·skymningen berättade oss. Då hennes son låg sjuk till döden, sades att det
trollska ljuset lyste, just som i berättelsen orp. sjuktiden vid Berga.
Beskrifningen öfver Broby marknad är en tidsbild, gripen ur lifvet. Så
gick det till i Löfsjö härad ännu så sent som på 1840-talet. Då för tiden
fanns ingen landthandel; och endast på Broby marknad håde allmogen till-
fälle att själf inköpa sma varor. Marknaden var årets förnämsta tilldragelse
och kallades allmänt »den ävige gläija». Uttrycket återfinnes i Dahlgrens
mästerliga visa »Brdnnvz"nns-forddrve». Från hela nejden ända upp från
Finnbygden tillströmmade folket. Det var ett muntert lif, men också ett vildt;
man kunde nästan taga för gifvet, att årligen någon människa skulle få sätta
1ifvet till på marknadsplatsen. De s. k. skojarna, tattarna, voro vanligen så
väl dödens offer som gärningsmän. Dah1gren låter en bonde på sitt genuina
sätt beskrifva dessa »hästskojrer, tjufstrykrer å rackerfilurer». Det var ung-
domens glädjedag, hästarnas plågodag och hustrurnas skräckdag. Sorlet af
den stora människomassan hördes på långt afstånd som bruset af en väldig
fors. Från min barndom -minnes jag, hur vi brukade gå upp på Bro kyrk-
,
berg om aftonen första marknadsdagen för att beskåda- det hemvändande fol-
ket, som med buller och bång tågade utför Broby backar. Mången tragi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
