Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5–6 - Nathan Söderblom: Kristendomen och den moderna tidsandan. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTENDOMEN OCH DEN MODERNA TIDSANDAN.
vi kunna öfverskåda i hela dess förlopp, nämligen den antika, slutade ej
med naturalism utan med den mest afgjorda idealis1n. Det är ju näm-
ligen neoplatonismen, som afslutar antikens vetenskap och filosofi. Dess
intresse var ett religiöst. Såsom etisk, religiös stämning har den sin
stora betydelse. Människans längtan efter något högre, efter ett öfver-
sinligt godt har hos densamma upphöjts till den herskande principen,
för hvilken allt, till och med antikens vetenskap, måste vika. Så skänker
oss den antika kulturens förlopp ett märkligt vittnesbörd om den oför-
nekliga kraften · af människans sedliga och religiösa anlag. Men neo-
platonismen har ett starkt mystiskt drag.
Ibland vår tids bildade har länge så när enväldigt herskat en lifs-
uppfattning., som vet allting, men tror ingenting och hoppas ingenting.
Men människan lefver icke allenast af bröd. I vår nordiska litteratur
äger Arne Garborgs mångomskrifna »Trcette M~nd» med all sin oklar-
Het och inre motsägelse dock den intresseväckande ställningen af att af-
gjordt bryta med den gängse materialistiska dogmatismen 1). Men det
är tydligt, att när den ännu öfvervägande »vetenskapliga» åskådningen
- >>disse fladprammede Nutidsmennesker uden Sinne for Religiositet» -
ej längre sitter vid väldet, och tidens barn åter våga skåda ut i hela
vidden af människans värld, just den mystik, ·som hör till hvarje religion
och som särskildt färgat densamma i dylika situationer, skall komma till
rikt uttryck. För mystisk sjuklighet är faran då stor. Den ena ytterlig-
heten skapar den andra. Floden, som länge blifvit uppdämd, svämmar
omsider öfver sina bräddar. Då söker han sig fram på många främmande
stigar, där vattnet grumlas och färden synes hopplöst vilsen, innan han
samlas i egen strömfåra för att klarnad och djup finna vägen till hafvets
fria, förlösande famn.
Ritschl är i det stycket starkt afvärjande. Jämförelsepunkter saknas
ej mellan honom och den riktning, som här antydts. För den demokra-
tiska pietismen äro båda lika främmande till följd af en för dem ge-
mensam tendens till aristokratisk karaktersfullhet. lvien olikheten är
ojämförligt större. Ritschl representerar den rena empiri., som ännu ej
är öfvervunnen. Jag rnenar, att hans betydelse är att uppmärksamrna så-
som ett viktigt korrektiv mot mystisk ytterlighet.
Intet är Ritschl så främmande som mystiska extravaganser. Därtill
är han för sund och allvarlig. Men det påståendet är högst vanligt, att
Ritschl skulle förneka all 1nystik, äfven den berättigade. Ja., i vida kret-
sar gäller Ritschl för att vilja borttaga det specifikt religiösa och ur-
vattna religionen till en blodlös moral utan tillfredsställelse för de dju-
pare behofven. Intet kan vara falskare än att affärda Ritschl med be-
1
) Med denna dogmatism kan jämföras en nu ej så vanlig företeelse, som dock vitl
den växande aktningen för religiositet utan tvifvel får ökad spridning, då människor under
namn af kristna utan vidare slå sig till ro på en lifsåskådning, som ej är innerligt deras. I
båda fallen mötas vi liksom vid all dogmatism af en retsam öfverlägsenhet gent emot andra
åskådningar. ·
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
