Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5–6 - Nathan Söderblom: Kristendomen och den moderna tidsandan. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTENDOMEN OCH DEN MODERNA TIDSANDAN. 1 59
nämningen rationalist. Tvärtom måste det betecknas såsom en den
Ritschl’ska riktningens evärldliga förtjänst att hafva velat åt r~ligiqnen
rädda religionen. Religion är hvarken moral_eller lifsåskådning - än-
skönt oskiljaktigt förbunden med båda. Den utgör erkännandet af män-
niskans beroende af Gud i och för världsöfvervinnelse och eger såsom
sådan sin egen suveräna rätt.
Åt känslo- och stämningslifvet tillmäter Ritschl i religionen stort
rum 1). Men religionens väsen har han ej fattat nog dj upt och innerligt.
Talet om personlig gudsgemenskap, hvad som teologin kallat »unio my-
stica>>, är för .Ritschl katolicism och hedendom. Det är i synnerhet i
»Geschichte des Pietismus», ett af Ritschls trenne epokgörande arbeten,
som han i en ton~ hvilken till och med beskylts för frivolitet, häcklat
hvad hån kallar »det inbillade privatförhållandet till Gud och Kristus>>.
Mot pietismen har Ritschl en dubbel förebråelse: för mysticism och
för asketiskt undflyende af världen. Båda äro af hednisk art. Närn1ast
lånades de från katolicismen. Det 1nystiska un1gänget n1ed guddomen
med ty åtföljande känslor af fröjd och njutning är en föreställning, som
möter i flere orientaliska religioner, framför allt i neoplatonismen. För
den kristna fromheten fick densamma eminent betydelse genom de skrif-
ter från fjärde århundradet, son1 falskeligen tillskrifvas Dionysius Areo-
pagita. Ur dem har Bernhard af Clairvaux’) en af den medeltida from-
hetens ypperste, fått inspirationen till sina utläggningar öfver Höga Visan.
Dessa gåfvo i sin ordning åt I 600-talets protestantiska pietism formerna
för dess inre fromhetslif. Annu i dag rör sig ju den pietistiska from-
heten med förkärlek med bilder och uttryck ur Höga ·visan, hvilka den
helige Bernhard gjorde kuranta. Nu råkade den »borgerliga» kristen-
don1en i förakt och stän1plades såsom världslighet. Förtröstan till Guds
försyn under trogen uppfyllelse af kallelsen i världen, som är det evangeli-
ska lifsidealet, fattades såsom otillräcklig att konstituera en verklig kristen.
Nu inkom den ännu herskande föreställningen, att tron på Guds för-
syn tillhör den s. ·k. naturliga religionen och ej det specifikt kristliga.
I stället lärdes en högre frornhet med botkamp, med inre salig-
hetsfröjder i det privata gudsumgänget, hvari man sökte trons visshet i
stället för i Guds kärlek, uppenbarad i Kristus, och med ringaktning för
den borgerliga kallelsen. Särskildt hörde därtill afhållsamhet från vissa
adiafora, såsom dans, skådespel, profan musik och dylikt. Men hela
denna fromhetstyp är raka motsatsen till Jesu af Luther i dagen bragta
evangelium. Också framträder, menar Ritschl, haltlösheten i denna kon-
templativa »
Jesusliebe» och denna yttre askes bland annat däri, att desse,
som i det allmänna omdömet framför andra gällde såsom kristna och
arbet:,p.re för Guds rike, dels lida af sådan ojän1nhet i sitt kristliga lif
och särskildt i dödens åsyn sällan behålla lugn och sinnesro, dels visa
en sådan brist på helgjuten karaktersbildning. I stället för karakterfulla
1
) Se N:o 2 i serien "I religz’ösa och kyrklig a j r/rgor": "Den kristliga fullkomlig-
heten" sid. 22.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
