164 (Svensk Tidskrift / Andra årgången. 1892)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5–6 - Nathan Söderblom: Kristendomen och den moderna tidsandan. II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KRISTENDOMEN OCH DEN MODERNA TIDSANDAN.
Men hvarest påträffa denna kyrka i virrvarret af sekter och sam-
fund? Ritschl svarar: kyrkan är ej, identisk med någon historisk kyrko-
form. Är den då en det fromma sinnets fantasibild? Nej, Ritschl rör
sig med påtagliga faktorer. Kyrkan, Jesu religiösa församling, är en
yttre storhet, tillgänglig för våra sinnen. Dess enhet framträder i den
för alla kristna gemensatnma bönen till Gud såsom vår fader genom
Kri~tus, hvilken just uttrycker kristendomens specifika innehåll. Och
med den särskildt inom protestantismen uppträdande minutiösa splitt-
ringen, som förminskar kristendomens öfvertygande kraft hos svaga sjä-
lar både inon1 och utom densamma, är ej så illa bestäldt. Den utgör i
själfva verket ett bevis för kristendomens betydelse såsom mänsklighetens
religion. Af en sådan fordras grundsatsen :mihil humani a me alienum».
l\ien hvad är det, som har föranledt inom kyrkan splittringar och strid, ·
om icke just förbindelsen med alla n1öjliga religiösa, sedliga och intellek-
tuella moment hos den förkristliga mänskligheten? Inom en folkreligion
är sådant omöjligt. Vända vi oss till de öfriga religioner, hvilka utom
kristendomen göra anspråk på att vara världsreligioner., så finna vi, att
buddhismen saknar denna företeelse, och att den inom muhamedanismen._
som ju eger sina rötter i kristendon1en, eger föga utsträckning. Kristen-
domen ensam är egnad att draga tiil sig alla mänsklighetens andliga
bildningselement - vore det ock med fara att själf arenas.
* *

I närmaste samband . med den åsikt om kyrkan, som vi här antydt,
står en term hos Ritschl, hvilken är för honom alltför egendomlig för
att af oss förbigås. Jag menar »försoningsförsamlingen».
De identiska begreppen återlösning, syndaförlåtelse, rättfärdiggörelse,
eller med något speciellare betydelse, försoning och upptagande till Guds
barn hänföra sig till församlingen, kyrkan, och först medelbart genom
henne till den enskilde. Det var åt sin församling, som Kristus förvärf–
vade denna skatt.
Läran härom har Ritschl utvecklat i sitt dogmatiska hufvudarbete:
))Rechtfertigung und Versöhnung>>, i hvars bibliska del han åstadko1nmit
märkliga ting vid försöket att instoppa sitt system i Skriftens uttryck
och synpunkter. Exegesen är erkändt det svagaste hos Ritschl, tack
vare den traditionela fordran, som han i likhet med de fleste teologer·
gör gällande1 att i Skriften igenfinna ej endast sin religion utan äfven
sin teologi. Den så mycket omtalade tyngden och svåråtkomligheten i
Ritschls framställning beror till stor del därpå, att de kyrkliga termerna.
bibehållas, men innehållet är ett annat. En af hans kritiker tycker sig
häri igenkänna orn1en i paradiset.
Kristus är försonaren af sin församling. Men icke genom någon
ställföreträdande tillfyllestgörelse. Anshelmus uppställde läran om satis-
factio vicaria, för att göra försoningen fattbar medelst ett för västerlandet

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Mon Nov 18 14:03:19 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/svtidskr/1892/0178.html

		Svensk Tidskrift / Andra årgången. 1892 / 164 (1870-1940) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|