Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 5–6
- Nathan Söderblom: Kristendomen och den moderna tidsandan. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166 KRISTENDOMEN OCH DEN MODERNA TIDSANDAN.
· domen har intet gemensamt med de judiska och helleniska föreställnin-
gar, som ligga till grund för ett sådant förfarande.
* *
*
Det är ett gängse uttryckssätt inom den teologiska världen, att man
kallar de teolo-
giska riktningar., som bygga på inre kriterier, för negativa;
de åter, som placera Skriften och historien främst i sin ·åskådning., be-
tecknas med namnet positiva. I det stycket lemnar Ritschl intet öfrigt
att önska. I sitt exklusiva framhäfvande af den historiske Jesus och kyr-
kan är han inon1 den teologiska världen positivismen själf. Skall man
enligt Ritschl tala on1 en Kristi postexistens, så blir det ej såsom kyr-
kans osynlige herre, med hvilken hvar enskild träder i mystisk lifsgemen-
skap, utan såsom en historiens 1nassiva storhet, kyrkan, hvilken om det
förgängliga · och växlande i dess yttre former frånses, dock är en yttre
för hvarje iakttagelse tillgänglig fortsättning af Kristi lif.
Människorna i vår tid ~a det intrycket., att kristendomen skulle
vara någonting dimmigt och föga påtagligt. Man har ju i vår riksdag
fått höra sådana hardt när otroliga talesätt, som att teologi borde tagas
bort från de vid universitetet represeP-.terade vetenskapernas antal. Och
detta är sagdt från en ))exakt>) ståndpunkt. Kristus och kyrkan n1åtte
väl dock erbjuda minst lika stort fält för vetenskaplig forskning, som
ett eller annat sällsynt djur i Sydafrika. Hur det är, så presenterar
sig kristendomen och kristligt lif ännu i dag ibland oss såsom en histo-
risk storhet af den valör, att ingen redig hjärna kan vilja undandraga
densamma vetenskaplig behandling.
* *
*
Från religiös synpunkt har Ritschls betoning af det historiska i kri-
stendomen sitt stora berättigande. Jag kan personligen ej öfvertyga mig
om lifskraften hos en religion utan religionsstiftare. Både våra religiösa
och våra sedliga behof ropa efter lifvets konkreta rikedom, ej efter ab-
strakta teorier. Det är ju det sköna i realismen, den inom konst och
litteratur snart så allmänt förkättrade’) att den icke nöjt sig n1ed några
n1agra helgonbilder, som hedrats med namnet ideal, utan gjort räkning
åt lifvets fullödighet.
Nu är det just det egendon1liga hos människans religiösa jag, att
det ej kan lefva på abstraktioner. Ty det är själft ingen abstraktion.
På sin tid var det epokgörande, när Schleiermacher vindicerade åt
religionen känslan såsom dess särskilda provins. Ritschl gör gällande
viljan.
I själfva verket är religionen vår innersta funktion. Dess plats är
så central, att intet af de vår varelses områden, som abstraktionen sär-
skiljer, kan ensamt begränsa densamma. Men därför ha vi ock ett oefter-
gifligt behof att sluta oss ej till några allmänna abstrakta drag, hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Nov 18 14:03:19 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1892/0180.html
