Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5–6 - Fredrik Vetterlund: Från Viktor Rydbergs ungdomsperiod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN VIKTOR RYDBERGS UNGDOMSPERIOD.
för fantasien nästan växa till symboler eller representanter för myriader kär-
lekspar, som mötas i det dunkla, då »solen gått ned» och
"de~ svartnar så djupt under gran och fura",
medan det klapprande nattregnet gråter uti hela naturen.
"Molnets son och hans sorgsna moder
längta och svinna i tårar hän."
Man förstår nu meningen bättre, då här ofvan talades om denna panteistiska
stämnings nattliga sorg.
* *
Naturligtvis samlar sig bokens panteistiska atmosfer kring Singoalla och
Sorgbarn_ själfva, omkring .riddaren endast genom dem som medier. Jag på-
minner om oväderskvällen i klostret, då Sorgbarn sjunger till sina glasbitar,
medan regnet sorlar och klockorna dåna. Han kallar (uppi. af r 86 5) Singoalla
»en syster till den mörka nattens skyar», som förrinna uti tårar, >>och de äro
icke mera». En poetisk åskådning, hvars vemod icke kan beskrifvas, synes
ligga bakom detta och dylika ställen. - Då vi först återse Singoalla efter
de tio åren, har » trånande smärta tecknat linierna af hennes gestalt - - en
vemodig skönhet, påminnande om sin egen stundande förintelse». Och denne
Sorgbarn! Är icke hans väsen som hade det aldrig frigjorts ur det dunkla
allifvets grund, lefver han icke till hälften i mystisk gemenskap med träden i
skogen, vinden under himmelen, molnens »jordkringsväfvande, skumma tankar».
Hos honom synes det omedvetna helt och hållet herska öfver både håns kropp
(»den lilles hela jordiska omklädnad syntes upplösa sig i denna hemliga kraft»)
och den flämtande gnista, som är hans personliga själ. Medvetandet verkar
blott som en tjänare, sitt egentliga lif tyckes han lefva på oåtkomliga djup.
Själfva hans hamn, som intet namn är af de gifna och brukliga, tyder på hans
sammanhang med tillvarons anonyma, odöpta gömslen. Man erinre sig skildringen
af Sorgbarn: han har intet anlag för det trotsiga och vilda, som en gång ut-
märkt hans unga föräldrar, han är långt mindre lifsduglig än de, och i det
fina ådernätet på hans ögonlock läser hans moder förgängelsens skrift - ett
vemodigt drag i stil med bokens stämning. Men psykiskt är han utvecklad,
hans dunkla ögon äro icke ett bai:ns ögon, han hat en förtidig och sorgsen
erfarenhet, en skygg själsfinhet i stället för starkt vitalt lif, en skaldeande, som
intuitivt synes uppfatta hans väsens enhet med allnaturen (hans sånger vid
glasbitarna, hans återgifvande af vindens saga, där hvarje skiftning i vindens
ljud genast rör ett motsvarande strängaspel uti hans själ). Han kan ställa sig
i hemligt psykiskt samband med de regioner af faderns själ, som fyllas af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
