Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5–6 - Fredrik Vetterlund: Från Viktor Rydbergs ungdomsperiod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN VIKTOR RYDBERGS UNGDOMSPERIOD.
är »antikt enkel» och allt hvad det heter. Vi ega Runeberg. Men ingen
annan poesi har den säregna marmorglans, som hvilar öfver Viktor Rydbergs.
Och därtill kommer ett för skaldens moderna och romantiska skaplynne beteck-
nande drag: det Hellas, hvars ljusa tempelvärld och ädla linier här möta ögat,
ligger aldrig i det så att säga ofärgade ljuset från dess bildnings rniddagshöjd,
utan genomgående, sedan detta brutits, i senantikens vemodiga aftonrodnad. Det
är kejsardömets, nyplatonismens, Antinousidealets, den första kristendomens tid.
Denna diktvärld liknades här ofvan vid ett skulpturgalleri. Viktor Ryd-
berg har en alldeles egendomlig syn på den ungdomliga, »gymniskt utdanade»
människokroppens ry~mik. Hans konstnärsöga följer dess linier, en naken fot,
en smärt lembygnad, »apollinisk än och vek», en ädel profil med käck och
öppen blick, ibland under vinlöf och rosor.
"Hvilka lockar! hvilka kinder! hvilken härlig mänskovår!"
Och lemmarnes fägring afspeglar en etisk innebörd af stolt och ädel mänsk-
lighet. Den afspeglar en , gosseglad » hug, som djärfves kämpa icke blott slag-
fältets utan tankens helleniska strid, själfva motsatsen till spetsborgerlig lojhet
eller blaseradt uppgifvande af det ideala.
"Världens klokskap föder henne sorg och feghet, skam och svek
Zevs, gif släktet gosselynne, hoppfull håg och fantasi !
Då är träldomsoket fallet, då är världen skön och fri."
Hvilken sidobild till de »haabl0se -Slregter», de »trrette Mrend», som en
tid syntes föreställa den andliga boulevardelegansens ideal här hemma!
Det var »Den siste atenaren» som medvetet och stridsfärdigt inkastade
hellenismens princip i vår litteratur. I 60- och 70-talens vitterhet står denna
bok som en ädel marmorbyggnad bland borgerliga tegelhus. Den lofsjöng
frihetssinne och skönhetslif, lembyggnadens adel och sinnets adel på bekostnad
af slaftypen, den andlige plebejen, häfdade mot den evigt orientaliska pnn-
cipen utvecklingens helleniskt-vesterländska, som tillika är och måste vara
århundradets, den sannt moderna. Det frihetspatos, som gått igenom ens själ
inför Krysantevs’ och Hermiones härliga gestalter glömmer man aldrig; det till-
hör själens eviga ynglingakänslor.
Huru föga kunde denna utveckling anas af »Singoalla»!
Mot den medeltida världsåskådningen har Rydberg sålunda uppträdt med
icke mindre ovilja än den, som en gång eldade förra seklets upplysningsmän.
lVIen här kommer något annat till.
Tager man de af bimeningar öfvergrodda orden mystik och romantik i
deras alltid unga betydelse af en sinnesriktning, som intuitivt och öfverlogiskt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
