Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Edv. Alkman: Erik Werenskiold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK WERENSKIOLD. 229
så sätta sig de flesta människor i den omnibus, som heter den allmänna op1-
monen, och då de kommit fram, belåtna med att en stund ha rest i godt
sällskap, säga de med stolt själfkänslc\,: jag har mitt omdöme fö;r mig. Jag
bryr mig katten . om s. k. principer eller andra dumma människopåfund, jag
tycker så, emedan jag tycker så. Af den sortens subjektivitet ha vi nog och
_
öfver nog. Skall man öfverhufvud bestå sig med lyxen att tycka, så är det
skäl att slå på stort med ens, och icke nöja sig med att tycka, att man tycker.
Men Werenskiold? Ja, han hör ej till dem, som äro nöjda med litet,
när han vill bilda sig en uppfattning af de företeelser lifvet ställer framför
honom. Också erkänner jag, att vVerenskiolds konst fyllt mig med en obe-
skriflig sympati, som lika omfattat det konstnären sagt mig och sättet, hvarpå
han sagt det.
De gamla folksagornas naiva folktro, i hvilken generationer nedlagt sum-
man af samfäldt .grubbel, af århundradens långsamt vuxna erfarenheter, - denna
folktro satte ett ofantligt pris på förmågan att höra, hur gräset växer. Sagorna tro,
att den gåfvan kan förvärfvas endast genom ett särskildt och sällsynt samför-
stånd med de makter, som styra världens gång. Det torde vara visst, att den
tanke, som här döljer sig bakom sagans mytiska · form, är oantasteligt riktig.
Det är ej en och hvar gifvet att stå den lefvande kraften så nära, att han hör
svallet af dess lugna och mäktiga flöde. En vanlig dödlig har blott i enstaka
oskattbara ögonblick en förnimmelse, som aflägset erinrar om detta obeskrifliga,
hvarom sagan förtäljer. Jag minnes en tidig majmorgon med björkar, hvilkas
fina, ljusa löf sprucko ut, med frisk dagg i den unga vårgrönskan; qfver sjön,
som stack ut mellan två björkklädda kullar, låg en underbart genomskinlig
dimma, som jag i ett ögonblicks berusning tog for andedräkten af våren själf,
försänkt i en halfvaken morgonslummer och ostörd af kärleksdrillarna, af hvilka
luften var fylld. I en sådan morgonstämning inbillar ·man sig förstå hvad
sagan menar. En liknande förnimmelse af lifvets omedelbara -närvaro har jag
fått af Werenskiolds konst. Icke på så_sätt, att den tvingat min erinring ut
i- den verklighet .jag förut kände, eller förvånat _
mig genom likheter, som jag
själf sett eller bort kunna se ; öfverhufvud icke på grund af modellen, stoffet,
vare sig detta var en människa eller ett stycke natur. Det konstverk, som
blott uppnått den .största likhet· med si_
tt ämne, som· helt enkelt är en analogi
till detta, är onödigt, därför a.tt. det är en fördubbling, ·dumt, emedan det blott
säger efter, och omoraliskt, på . grund af det slöseri med andlig kraft konstnä-
ren b~drifvit vid dess frambringande. Man torde .ha rätt att· med förkrossande
’likgiltighet ignorera .produkterna af en konstnär, som Merger verkligheten
»objektivt», sedd genom allas ögon eller, hvilket är ungef~r det samma, med ·
•
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
