Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Edv. Alkman: Erik Werenskiold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK WERENSKIOLD. 231
makten; men då detta är ett önskningsmål, som öfverstiger t. · o. m. hennes
energi, så tar hon resolut sitt parti: att bli så mycket karl som möjligt, d. v. s.
karlavulen. Graciös är hon icke, - men vi karlar bry oss litet om att vara
graciösa, tänker Ketty Kielland, och placerar sina ben på det mest groteskt
disgraciösa sätt hon kunnat lista ut. Jag vill _ej försöka att beskrifva Weren-
skiolds tolkning af hennes bulldoggsaktigt ilskna, men på samma gång kloka
och gräsligt energiska anlete; det skulle bli mig svårt att hitta de rätta orden.
Som hela människan sitter i sin röda stol, är hon den bästa tafla till devisen:
noli me tangere, på svenska: stick inte hit !
Det skulle aldrig taga slut, om jag måste upprepa allt hvad Werenskic,ld
haft att säga om de människor han råkat i konstnärlig beröring med; om jag
ville återgifva hans grandiosa framställning af den norske »Juppiter tonans»,
som haft olyckan att få en svensk generals namn till dopnamn; eller porträttet
af samme mans högst egna och »selvf0lende)> fru moder; eller den »exakte»
vetenskapsmannen, doktor och docent, som väcker upp erinringen om norska
»bonde~tudentar», ett släkte, som ej lider af öfverdrifvet raffinement vare sig i
typ, klädsel eller tankekombinationer, men som råder öfver en energi, seg,
okuflig och oefterrättlig nog för att uppnå det föresatta målet, - äfven om
detta skulle vara annat än prästexamen.
Ett kan jag dock ej förbigå: hans barnbilder. Denne vVerenskiold, som
är så vuxen, som med snillets jämbördighetsrätt umgås med snillet, han är
också vuxen den svåra konsten att förstå barnets natur, och han återger med
sympati, liflig, förstående sympati, de små människoämnenas oreflekterade, spon-
tana känslosprång, har:i älskar hela den skönhetsvärld, som dö1jer sig i ett friskt,
leende barnaanlete, han njuter hängifvet och med rörelse den omedelbarhetens
poesi, som tolkar sig själf i litens rörelser, oberäkneliga viljeutbrott, ohjälpliga
godtycklighet. - Aldrig blir mig talet om \Verenskiolds »reflekterade’ natur»,
hans »naivitetsmakeri» så obegripligt, så meningslöst, som inför hans barnbil-
der. Hon, den lilla flickan i »Solstreif», som med femåringens hela rörande
hängifvenhet räcker en blåklocka åt »husmandsgutten », en omöjlig, trumpen
buttergök, som kanske en gång blir » bondestudent» - henne skulle konstnä-
ren ha resonnerat sig till, konstruerat fram på dekadentvis l Än »portrait af
mm s0n » eller »gut som lceser», eller småbarnsbilderna, som finnas bland konst-
närens mästerliga teckningar ti11 Asbj0rnsens sagor! Eld och vatten trifvas
bättre ihop än kall förståndskonst och dessa barnbilder.
För öfrigt är hela \Verenskiolds konst en kraftig protest- mot en särskild
art af reflexionskonst, den nämligen, som vill betrakta det moderna lifvet ge-
nom »gamla mästares» glasögon. Sina tidigaste brytnings- och utvecklingsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
