Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Edv. Alkman: Erik Werenskiold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232 ERIK WETIENSKIOLD.
.arbetade \Verenskiold i Munchen, där man ännu i början på So-talet dref just
den sortens konst. Kanske var vistelsen i denna konstmilieu rent af en lycka
för honom, ty just därigenom fick han tillfälle att på nära håll skåda vådorna
.af, att konstnären är annat eller söker annat än sig själf. Möjligt är, att han
i en till utseendet gynnsammare jordmån ej så raskt nått det utvecklingsmål
.af skarp individualitet, som nu präglar hans konst, att denna utan det strids-
1ynne, ur hvilket den framgått, skulle saknat mycket af den andliga friboren-
het, som nu är dess dyrbaraste kännetecken.
Hvarför skall han måla så obeskedligt, frågade en gammal fin dam fram-
för en af \Verenskiolds taflor. I den~a fråga ligger hela stridsämnet mellan
_gammalt · och nytt. Det är obeskedligt af plantan att vilja utveckla sig på
-
egen hand, att för sitt lifsbehof suga musten ur den mark skogens gamla resar
b etrakta som sin. Det är obeskedligt af henne att hänsynslöst sträfva uppåt
för att en gång hinna ur deras skugga, - samma obeskedlighet, som de be-
•
drefvo, innan de ännu förlorat lusten att komma skyn och det fria solljuset
’närmare. - Mycket folk uppfattar fjärde budet så, att den konstnär är ej
blott obeskedlig, utan rent af fräck och ogudaktig, som ej ödmjukt böjer sitt
1
1ufvud for hvad som är; som ej söker betvinga kraften han känner inom sig,
l ifslusten, som vill spränga hans bröst. Lifslust, - ja det är lust till lif, och lif.
•
det är något som alltid är nytt, hvarje ögonblicks förgängelse och hvarje ögon-
b licks · förnyelse. Detta kan man iakttaga i naturen, i människornas individu-
ella lif och i deras samlif. Man kan också ’iakttaga det i Werenskiolds konst.
Den verkar så lefvande, så safrik, just dä.rför att den på ingen punkt ger in-
t ryck af att vara färdig, att hafva sagt allt som den just då kunde säga. Den
kan ännu växa högt, och jag är viss om, att den skall växa. Den ger icke
uttryck .åt det, som i närvarande stund är allas egendom, det som i samtiden
lefver fuilt utbildadt och just därför snart nog får maka åt sig för något annat.
Denna konst synes mig innebära vissa känningar af det som blir, känslor, som
i detta nu stiga upp ur sinnenas djup, och höljande· sig i former, som skola
vinna både i klarhet och rikedom, innan de äro färdiga att sänkas ned i det
föråldrades stora gemensamhetsgraf, öfver hvilken historien hvarje dag skyfflar
stoft och någon gång planterar rosor.
Ed\L". Alkmo;n.
- - ~ ,
–––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
