Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9–10 - Edv. Alkman: Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLA HANSSON.
återgifva den milieu, mot hvilken det nya ideal förf. redan preliminärt skänker
sin hänryckning, skall kunna afteckna sig i de gladaste färger. De namn,
som tills vidare symbolisera detta ideal, äro Friedrich Nietzsche och den ano-
nyme förf. till boken »Rembrandt als Erzieher». För att gifva så mycket
större pondus åt den reaktion han anser dessa bägga namn (och möjligen ett
tredje onämndt?) företrädesvis representera, gör han denna reaktion ~ill en pro-
test mot hela vårt århundrade. Hur pass .stor räckvidd denna reaktion verk-
ligen kan ega, därom torde det ännu vara förtidigt att yttra sig. Inom paren-
tes sagdt tror jag för min del knappast, att den vare sig medvetet eller omed-
vetet skurit djupare än i naturalismens oformligaste utväxter; säkert är emel-
lertid, att ej den är rätte mannen att med auktoritet yttra sig därom, för hvil-
ken det skede i historien, som inleddes med franska revolutionen, till hela sitt
väsen är »lutter förstånd och mekaniskt»; hvars historiska blick är så föga
öfvad och klarseende, att han tror sig kunna affärda det århundrade, som till
sin ena hälft beherskas af tysk romantik i vitterhet och konst, af tysk. idealism
i filosofien, med följande tre pösfraser: ✓,, förståndsanda, plebejanda, maskinanda».
H vem kan få förtroende för en historiker, som vid karakteristiken af vårt tide-
hvarfs andliga strömningar glömmer bort dess förra hälft och från dess senare
utan vidare eliminerar både den engelska individualismen - Carlyle, Browning
- , och de påtagligt antinaturalistiska tendenser, som utmärka den ryska ro-
manen; och hvilken med en procedur, som upptagit som förtjänst generallytet
hos förf. till »Rembrandt als Erzieher», präglar allt hvad han älskar med mär-
ket »germanskt», medan termen » gallisk» får tjäna som kollektionsrubrik för
allt, som han anser sig ha skäl att hata? Denna absoluta brist på historisk
blick är för öfrigt det mest utmärkande draget hos denne den tyska kritikens
älskling. Skulle möjligen t. o. m. 1 Tyskland det historiska sinnet vara
1 aftagande ?
Sedan förf. på detta vis sökt blåsa upp den af de båda nämnda förfat-
tarne dirigerade riktningen till en reaktion mot hela detta sekel, så kastar han
sig hux flux öfver So-talets svenska litteratur, som karakteriseras på följande
sätt : »Den var - frånse<lt det enda stora undantaget, Strindberg - en gallisk
planta, som importerats till acklimatisering i nordgermansk jord; och de i luften
kringsväfvande fermenten drefvo den till fruktsättning. En dålig kroisering,
som resulterade i gallblommor!» (Utsökt witz !) » Tio år allenast äro förflutna
- sterilitet utefter hela linien, förpöbling af konsten, och den äkta diktarens
naturliga första rangställning ohjälpligt misskrediterad hos allmänheten. » -
Utan att hysa någon öfverdrifven beundran för vårt litterära So-tal torde man
kunna finna denna tirad till löjlighet tokig. Jag undrar, hvad Tyskland, ideal-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
