Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9–10 - Edv. Alkman: Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLA HA~ SSON. 2 93
landet, som då ännu var fritaget från naturalismens fandersknep, under samma
80-tal åstadkom för storverk, som kunde öfverglänsa Ernst Ahlgrens romaner
eller Heidenstams första böcker. Och Strindberg - hvarför skall han elimi-
neras’? Därför att han i sina bästa stunder låtit doktrinerna fara all världens
väg. Det är just hvad hvarje diktare och inspirerad konstnär gjort i de ögon-
blick, då lifvet gripit honom med omedelbarhetens hela kraft och välde. -
»Sterilitet öfver hela linien. » Ödet är elakt mot Ola Hansson. Just det sista
året har gifvit oss diktverk, som vittna om allt annat än sterilitet. Levertins
’-> Legender och visor», Selma Lagerlöfs »Gösta Berlings saga», i viss mån äfven
Gustaf Frödings diktsamling »Guitarr och dragharmonika» – för att nu blott
nämna verk, som äro begynnelsepunkter - innehålla alla nya uppslag, som
helt visst böra verka fruktbärande.
I sin höga ställning gent emot Sverige och dess litterära företeelser pas-
sar Ola Hansson också på att rikta en spark mot dem, som förekommit ho-
nom i hans reformsträfvanden, upphofsmännen till den här i landet ingalunda
glömda »renässans»-episoden. Jag förstår mycket väl, att · han försatts i dåligt
lynne vid erinringen om broschyrerna »Renässans» och »Pepitas bröllop»., ty de
ha på det hela taget gjort hans egen libell öfverflödig. H vad jag har mindre
lätt att förstå, är hans påstående, att herrar Heidenstam och Levertin »kämpat
med oväsentlighet mot oväsentlighet». Den roliga driften med »Herr Foto-
grafman» och hånet öfver »Skomakarerealismen» träffade naturalismen i dess
Akilleshäl. Krafvet på starkare subjektivt lynne i diktningen var ett misstro-
endevotum just mot den >>objektiva» diktkonst, öfver hvilken Ola Hansson i sin
bok utöser sin vredes skålar, oGh jag har i hans framställning förgäfves efterletat
några »väsentligare» vittnesinlägg i den stora processen mot den för förfalsknings-
brott anklagade naturalismen. Också gör man bäst att bland författarens många
»historiska» anmärkningar inrangera äfven hans påstående, att hela denna ro-
re1se »förrann hastigt och fullständigt, förrann spårslöst i sanden».
Betraktar Ola Hansson såsom »väsentlig» den parallel han uppdrager
mellan Zola och Ibsen, då gratulerar jag författaren till »Renässans» till den
mot honom riktade beskyllningen för oväsentlighet. Här finna vi emellertid
den djärfvaste tanken i Ola Hanssons bok: likhetstecknet mellan författaren
ti11 »L’Assommoir» och »Brands» »Feer Gynts», »Rosmersholms» skald. Förf.
berättar, hur han gjort denna upptäckt. Den är ett af de bidrag Tyskland
gifvit till hans omdömesskatt. »Jag hade länge förvånat _
mig öfver den tvär-
säkerhet, med hvilken man i Tyskland talar om Zola och Ibsen såsom ett
kött och en anda, - en förvåning, som icke blef mindre därigenom, att denna
intima enhet utan vidare betraktades såsom ett öfver all undersökning och be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
