Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13–14 - L. H. Åberg: Gamla Testamentet såsom barnalära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394 GAMLA TESTA:’.\’fENTET SÅSOl\1 BARNALÄRA.
begrepp är ett annat än det, som barnen delvis redan ega, hvilket de snart
sagdt insupit med modersmjölken, och i hvarje fal] än det, hvartill de skola upp-
fostras. Mer eller mindre måste i hvarje fall de båda begreppen koncilieras
med hvarandra - genom kompromiss, det vill säga genom eftergifter å båda
sidor, ehuru man kan gå mer eller mindre långt åt det ena eller andra hållet.
Antingen skall man då göra allvar med själfva berättelsens sanning i den form,
den faktiskt föreligger, i hvilket fall man naturligtvis bibringar barnen ett an-
tropo-morfistiskt gudsbegrepp, sänker deras andliga nivå och kommer i strjd
med den kort därefter inträdande dogmatiskt-kateketiska undervisningen. Eller
ock skall man inlåta sig på allegoriska tolkningar, i hvilket fall barnen lätt
eller rättare rent af enligt sakens natur få den tanken, att det ej är så allde-
les helt med berättelsens sanning, hvarförutom denna därigenom förlorar sm
konkreta, sinnet kraftigt gripande form. Vanligen haltar man väl, som vi re-
dan antydt, mellan båda ytterligheterna och råkar ut för bådas olägenheter.
Annorlunda ställer sig saken för den mer utvecklade människan. Hon kan
både med intresse och uppbyggelse läsa dessa gamla legender, ty hon ser dem
i deras tidsfärg, hon ser i dem legender från en antropo-morfistisk tid och lägger
ingen vikt vid deras historiska sanni.ng. H vad som däremot anslår hennes re-
ligiösa sinne, är den innerliga fromhet, med hvilken den gamle patriarken höll
fast vid, den innerliga förtröstan, med h vilken han öfverlämnade sig åt srn, låt
vara antropo-morfistiskt fattade, Gud, och häri finner hon ett föredöme för s1g
och alla tider. Men af ett sådant betraktelsesätt är barnet icke mäktigt.
Mycket har talats om halten af det gamla testamentets sedelära. Med
allt skäl har man fram hållit, att denna urkund lika så litet gillar de laster och
brott, den helt objektivt omtalar, som författaren af en kriminalstatistik eller
rlen, _som redogör för en rnordransakning1 gilla mord och andra förbrytelser.
Detta är naturligtvis alldeles klart. Men å andra sidan begå just de personer,
som framställas som af Jehovah särdeJes omhuldade, som, om v1 så få ut-
trycka oss, äro berättelsens hjältar, handlingar, som, om de .företoges a.f någon
i vår tid, obestridligen skulle för vårt sedliga medvetande stämpla denne såsom
en dålig mämzz"ska) och dock gifves det i nuznga fall ingen antydan om ånger.
Just detta anse vi 1 våra dagar stämpla en bok såsom till sin tendens osed~·
lig. Har då gamla testamentet verkligen en sådan tendens? Vi svara utan
betänkande nej - blott saken rätt förstås . Likaså litet som något annat på
jorden äro de sedliga begreppen undantagna från förändring och utveckling,
Rätt handlar den, som fyller det mått, som är lzonom gifvet. Patriarken
Abraham handlade i många fall rätt, när han företog handlingar, dem vårt
till högre utveckling komna sedliga medvetande måste stämpla såsom osed-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
