Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13–14 - J. A. Eklund: Modern moralsofistik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MODERN MORALSOFISTIK.
sluter sig så, att man återgår till början: djurstadiet, »naturen». Som man
ser: ett vackert sammanrörande af det som varit, är och borde vara.
En annan form fick räsonnemanget, då man trodde sig kunna omintet-
göra sedlighetskrafvets giltighet genom att uppvisa, att de sedliga begreppen
äro underkastade förändring i utvecklingen. Ingen moralsats kan uppvisas.
hafva varit alltid och allestädes gällande. Man drog fram indianens samvete,
som bjuder blodshämnd o. s. v. »Den sociala instinkten» ändras.
Nu erkännes naturligtvis, att moralen har utvecklats, att sedligheten lik–
som allt mänskligt har en historia. Det erkännes äfven beträffande den moral,
som bibeln representerar. Men huru detta förhållande skulle kunna göra om
intet pliktens begrepp, är omöjligt att mse. Fast står väl i alla fall, att män–
niskorna känt sig vara och äro förpliktade att göra »det rätta», om nu också.
detta alltid fattats och ännu fattas i relativ ofullkomlighet. En etisk uppfostran
af släktet måste pågå lika väl som en intellektuell. Periodiska sänkningar i
etisk uppfattning förekomma. Men »det ideala krafvet >
> står alltid kvar och
utöfvar en oupphörlig reaktion. 1-Iur utvecklingen skulle hafva gestaltat sig-
utan detta, ligger utom historiens förmåga att afgöra.
Det betyder härvidlag ingenting, om »idealet» är på oändligt afstånd"’
Det duger ändå lika bra att vara ab:Solut dirigerande syftemål, att vara den
riktpunkt, hvaråt allt tenderar. »Du försöker det omöjliga», säger Svante
Harpolekaren i »Vapensmeden». »Men däri gör du rätt, ty endast därmed
når man till den yttersta gränsen för det möjliga.»
En sofism är det också, då man säger: den eller den moralgrundsatsen
kan och skall aldrig förvärkligas; därför är den moral, som innehåller sådana,
»opraktisk»; man skall ej fordra af människorna mera, än de kunna ,göra: o. s. v.
Det är ju åter en sofistisk sammanblandning af två vidt skilda begrepp: af
det, som skall komma att ske, och hvad som bör ske; af »förutsedda fakta>)
och moralbud. Till att börja med är det icke godt att statuera, h vad som.
kan ske och skall ske. Att beräkna det kan ingen erfarenhet. Det är »tros-
utsagor», som innehålla sådant. Och oändligt olika blir »trons » uppfattning
af utvecklingens resultat, om man räknar med det etiska ideala krafvet i världs-
utvecklingen eller icke. Vidare finns ingen reson i att begära, det man skall
bestämma hvad som är rätt efter människans faktiska förmåga att göra rätt.
Sedelagens förpliktelse står nog kvar, äfven om ingen kunde ·fylla den. Kon-
sekvensen blir icke den, att man måste ändra dess innehåll efter människans
omdöme om sina sedliga resurser. Utan konsekvensen blir den gamla Paulin-
ska: allesammans äro syndare.
Man må sålunda empiriskt genomsöka utvecklingen bakåt, 1 status quo
•
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
