Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13–14 - J. A. Eklund: Modern moralsofistik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MODERN MORALSOFISTIK.
4°5
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - ; - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
och framåt huru mycket som helst, man träffar aldrig på en punkt, där man
får sätta sådana där förstuckna likhetstecken mellan det som är och det som
borde vara.
III.
Det synes af det föregående, huru en och samma sats - satsen om det
rättas ovillkorliga kraf på att realiseras – oupphörligen kommer igen. Det
skulle rent af bli tröttande att med den bemöta de mångahanda räsonnemanger,
man ställer fram från sofistikens sida. Det mångahanda, det brokigt växlande
måste känneteckna denna senare. Det ligger i sakens natur, att sofisten kan
hämta sina skäl så godt som från hvad som helst. Det är just hans styrka.
Man skulle, säkert ej utan framgång, kunna roa sig med att ådagalägga,
huru ofta sofisterna för att slippa det moraliska ansvarets smala stig gå med
en fot i hvartdera diket eller hoppa från den ena sidan till den andra. Han
rör sig i ett ständigt sicksack öfver den räta linie, som pekar mot »det, som
ovillkorligen bör vara>>. Denna ständigt undvikna linie har emellertid en magisk
förmåga att hålla kroklinierna inom ett visst vederbörligt afstånd.
Endast några få exempel!
Då någon s. a. s. hufvudstupa störtar sig i ett moraliskt fall, så ligger
det ju oändligt nära till hands att urskulda och söka frikänna genom att peka
på begärets öfverraskande angrepp och frestelsens intensitet. Ett sådant plöts-
ligt fall - ja, det är en öfverilning ! - Men låt nu en annan steg för steg,
under åratal och åratal hafva gått den väg, som ofelbart måste leda till ett
brott! Bör ej då tillräkneligheten vara större? Ahnej, just detta gradvisa blir
då det urskuldande. Det måste »ofelbart» gå så. Fallet kan förklaras. >’>Att
känna allt är att förlåta allt.» Omsorgsfullt förbises, att, om också frestelsen
haft god tid att drifva sitt spel, också samvetet haft god tid att tala. Och
, naturligtvis förbises också, att lagen om »det sluttande planet» just uppfordrar
till \lppmärksamhet vid den lilla begynnelsen på branten utför.
Vet man, att en ogärning har öfvats under starka samvetsförebråelser på
förhand, så blir detta en urskuldande omständighet: »man vet icke, hvad han
har lidit, innan det gick därhän». Har återigen samvetet varit förslöadt och
tegat, så är detta en lika förmildrande omständighet. - Vore detta tal om för-
mildrande omständigheter eh yttring af barmhärtighetens lust att bedöma syn-
dare mildt, vore däremot ingenting att säga. Men jag vädjar till den sedligt
känsliges dom och frågar, om ej tendensen är att »icke döma», icke kalla
synd synd, utan peta undan begreppet skuld, hvilket förlåte]sen z’cke gör. Här
får nu ofta Kristus lämna devisen: han, som icke dömde skökan. Kanske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
