Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13–14 - J. A. Eklund: Modern moralsofistik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MODERN MORALSOFISTIK.
han sade, att hon -intet ondt gjort? Kanske han aldrig fällde en skarp dom?!’
Det är sannt, att man får vara huru mild som helst - kanske dock ej mot
sig själf - , blott man först dömer synden såsom synd. Men då »publikaners
och skökors» vän, Jesus af Nazaret, och en bohemernas och skökornas vän i
våra dagar säga detsamma, är det nog icke alldeles detsamma. Det är icke
detsamma, då Jesus säger ·till den stora synderskan: »dina synder äro förlåtna»,
och Dumas vid kameliadamens bår sentimentalt utbrister: »henne äro de många
synderna förlåtna, ty hon älskade (!) rn ycket».
Att taga hvar individ för sig själf och icke pålägga den enskilde något
synnerligt ansvar för den allmänna syndigheten har ju varit den gängse in-
dividualismens vanliga tillvägagående. Men då han) den syndande individen,
skall dömas, då knytes kausalitetens band med samhälle, släkt och förfäder
ända till aporna så starkt, att han blir bara ett resultat af hvad de gjort. Ja,
man är ytterst moraliskt indignerad på »kammarherre Alving» och hans frän-
der. De döde fäderna pälsar man på, det opersonliga samhället sträcker man
upp, den stackars oskyldiga äktenskapslagen fördömes. Men man är bra be-
skedlig mot dem, som nu utgöra samhället, nu ingå äktenskap och bereda sig
till att bli fäder. Eller bur ’? Är det ej så? Litet mindre stryk på den gamle
Alvings rygg, och litet mer moralisk upptuktelse åt Osvald och Regina skulle
vara mer praktiskt. Man har väl rätt att med ett argumenturn ad hominem
stoppa munnen till på dem, som döma så där duktigt och ändå synda. Detta
sedvanliga fega dömande af fäders och samhällets synd för att själf slippa un-
dan, det bevisar just »försvagad ryggmärg» hos det nuvarande släktet, och
denna försvagade ryggmärg har detta släkte sannerligen icke bara ärft. -
Skulle ett yttrande fällas om denna stränghet, liknande det som gällde den
förra öfversvinneliga mildheten, skulle det lyda: döm gärna hur strängt som
helst stå blott själf med inför skranket! Och sträck ifvern föi:, att barn ej
skola få lida för fäders synd, ej blott till dig själf, utan till dina barn i tredje
och tjärde led! -
»Den af eder, som är utan synd, han kaste första stenen.» Ett kostligt,
dyrbart ord ur Kristi mun! De tidningar, som alltid tala om oäktheten af
Marci sista kapitel, älska det uttrycket, och tala ej om, att det står i Joh. 8,
som också är »oäkta». H vem vågar nu mera öfver hufvud häfda en sedlig
grundsats? Ty »hvar skall man finna en ren, där ingen ren är?» Borde icke
vi alla, vi »fariseer», gå bort med nedslagna ögon? - Men å andra sidan:
huru ofta har man ej - från samma håll - velat fråntaga just dem, som
»-sakna erfarenhet», rätt att dömande tala om det, de icke noga känna till,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
