Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13–14 - Otto Varenius: Nyare unionell litteratur. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYARE UNIONELL LITTERATUR.
som professor Hjärne säger, »emellan norske unionsvänner med förbehåll och
svenske unionsvänner quand meme kan partiet icke vara jämnspelt».
Aftonblads-författaren fortsätter: »Om ock en del godt folk finnes, som
lefver i den tron, att Norges statsmakt på något hemlighetsfullt sätt afhändt
sig rätt att ordna Norges förhållanden såsom själfständig stat, borde det dock
icke vara alldeles obekant, nytt och öfverraskande för svenska öron, att det
i själfva verket icke förhåller sig så.» Javäl, mycket sannt! En sådan rätt
har Narge icke afhändt sig, af det enkla skäl, att man ej kan afhända sig,
hvad man icke eger. Det är nämligen icke så, att Norge har inträdt i unio-
nen som ett fullt suveränt rike, hvilket är underkastadt endast de inskränknin-
gar, som det i unionskontraktet uttryckligen godtagit. Vore det så, kunde
norrmännen med fog påstå, att för ett underkännande af deras rätt att på
egen hand upprätta en särskild norsk utrikesminister etc. fordrades att upp-
visa, hvar de i unionskontraktet antingen afsagt sig denna rätt eller förbundit
sig till en med Sverige gemensam utrikesminister. Nu är emellertid förhållan-
det det motsatta. Som förut är påpekadt (se dels föregående afd. h. 7 s. 2 2 3,
dels denna afd. s. 4 r 7), grundar sig Norges nuvarande själfständighet och rätts-
liga ställning just på unionskontraktet, och för att Norge skulle ega nämnda
rätt, fordrades således, att den skulle vara i detta kontrakt uttryckligen utsagd,
men däraf finnes, som bekant, icke ett spår.
Men icke ens om man accepterat Aftonblads-författarens nyssnämnda upp-
fattning af Norges statsrättsliga ställning, går det att få fram en dylik rätt för det-
samma. Det är nämligen förhållandet, att unionskontraktet verkligen innehåller
en bestämmelse, hvarigenom Norge fötbundit sig till en med Sverige gemen-
sam utrikesminister, nämligen i § 7 R.A., där det heter, att »statsministern för
utrikes ärendena» skall i interimsregering föredraga dels »saker, som angå båda
rikena och ej genom sin natur tillhöra något särskildt departements handlägg-
nmg», dels »diplomatiska ärenden ». Aftonblads-författaren nödgas ock (s. 43)
medgifva, att dessa bestämmelser utvisa, »att man förutsatt, att det icke skulle
finnas mer än en utrikesminister», men då torde det ock blifva svårt för ho-
nom att förena detta medgifvande med det tvärsäkra påståendet om Norges
rätt att upprätta egen utrikesminister.
Han söker visserligen försvaga betydelsen af detta medgifvande genom
att tillägga, att »denna förutsättning ej är detsamma som en föreskrift härom,
ej heller är därmed någonting afgjordt om utrikesministerns nationalitet>>. Vi
äro visserligen öfvertygade om, att enligt vanliga tolkningsregler bestämmelsen
i § 7 R.A., att statsministern för utrikes ärendena skall föredraga ifrågavarande
mål, innebär icke blott en förutsättning, utan äfven en bestämd föreskrift, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
