Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13–14 - Otto Varenius: Nyare unionell litteratur. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYARE UNIONELL LITTERATUR. 43 1
rikes ärendena, hvilken § 7 rnom. 5 R. A. betecknar som föredragande vissa
mål. Någon möjlighet att bestrida identiteten dem emellan finnes icke, ty,
som förut är visadt, föreskrifver § 7 rnom. 5 R.A., att endast en statsminister
för utrikes ärendena skola finnas, och denne ende måste således vara den-
samme som den, hvilken riksakten i § 7 mom. 2 angifver som tillhörande den
svenska beståndsdelen af interimsregeringen.
Att år r 876 den ändringen vidtogs i § 6 R.F., att det blef blott en stats-
minister, och att statsministern för utrikes ärendena därefter i stället skulle
kallas minister för utrikes ärendena, medför naturligtvis ingen ändring i inne-
börden af ifrågavarande riksaktsbestämrnelser. Dessa kvarstå i sin gamla form,
och riksakten har ju, som Aftonblads-författaren också påpekar, i sin egenskap
af internationellt kontrakt vitsord mot enbart svenska eller norska grundlags-
föreskrifter. Det skulle således rent af vara att kränka norrmännens rätt, om
man antoge, att svenskarne genom sin enbart svenska grundlagsändring af år
1876 ensidigt modifierat riksaktens innehåll.
§ 7 R.A. angifver således otvetydigt Sveriges utrikesminister såsom den,
där i interimsregering skall föredraga diplomatiska ärenden etc., och därmed
är ock klart, att han äfven annars skall göra det, ty icke kan man tänka sig
dessa ärendens föredragning under konungens egen utöfning af regeringen helt
och hållet eller delvis öfverlämnad åt en annan ämbetsman, t. ex. en norsk
utrikesminister, som skulle upphöra att fungera i fall af interimsregerings öfver-
tagande af styrelsen. Men, kan man fråga, hvarföre berör då detta stadgande
en~ast interimsregering? Härtill må svaras, att riksakten ingalunda är afsedd
att utgöra ett fullständigt föreningsfördrag. Den var vid föreningens ingående
endast påtänkt som en lag, hvilken, enligt hvad § 42 N. G. uttryckligen stad-
gar, skulle gifva närmare bestämmelser om vissa i samma § angifna tillfällen,
nämligen just interimsregering och därmed snarlika fall, och då är det ju helt
naturligt, att bestämmelsen i § 7 R.A. rör sig endast på detta område. Emel-
lertid fick man från svensk sida den iden att i en ·särskild akt intaga de be-
stämmelser 1 det egentliga unionskontraktet, Norges Grundlov, som för sin gil-
tighet kräfde svenska representationens samtycke, och dessa sammanfördes då
med de nämnda af § 42 N. G. fordrade utförligare föreskrifterna till en enda
lag, afslutad med en §, som angaf, i hvilka former Norges statsmakt egde med-
verka vid eventue1la ändringar af densamma. Detta räcker dock ingalunda
till att gifva riksakten karakteren af ett fullständigt föreningsfördrag, enär Nor-
ges grundlov innehåller många andra unionsbestärnmelser, som icke intogos,
och det upphäfver icke det faktum, att densamma är gemensamt pröfvad af
och öfverenskommen emellan det norska stortinget och den svenska statsmakten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
